Vid korrekturläsning halveras antalet upptäckta fel för varje ny genomläsning. Noll fel är därför snarast ett teoretiskt tillstånd.

Jag har en teori om korrekturläsning av text. Under min nu långa författarkarriär har jag kommit fram till en matematisk formel. För varje ny genomläsning är antalet fel som upptäcks hälften så många som vid den närmast föregående genomläsningen. Antalet fel närmar sig alltså asymptotiskt mot noll.

Eₙ = E₀ / 2ⁿ

där E₀ är antalet fel vid utgångsläget och n antalet genomläsningar. Om du hittar 32 fel första gången blir följden 32, 16, 8, 4, 2, 1, ½ … Antalet närmar sig noll asymptotiskt men når, i den idealiserade modellen, aldrig riktigt dit.

Och just det sista tycker jag är det fina i teorin: texten blir aldrig bevisligen felfri. Man når bara en punkt där sannolikheten att hitta ytterligare fel blivit så liten att man bestämmer sig för att nu får det vara nog. Klart slår perfekt. [länk]

Det finns dessutom en psykologisk realism i halveringen. De uppenbara felen försvinner tidigt. För varje varv återstår sådant som är svårare att se: en felaktig böjning man läst förbi fem gånger, ett dubblerat ord, ett namn som stavats på två olika sätt på de båda ställena de förekommer. Samtidigt blir författaren alltmer hemmablind.

Andra sentenser i serien

• Där rädslan slutar börjar livet
• Det viktiga är inte hur du har det, utan hur du tar det
• Klart slår perfekt