Det första jag lägger märke till är hästen. Dess välskodda hovar står lugnt och stadigt på asfalten på Bulevar Partizanski Odredi, en stor och livlig gata i Nordmakedoniens huvudstad Skopje, fylld med butiker, kaféer och restauranger. Dess vänliga blick när jag går fram och pratar med den påminner mig om mitt ardennersto Tina. Hon hade en likadan vit bläs.

Så hör jag snyftningar bakom hästen. En flicka sitter på den enkla vagnen och gråter. Hon har ena benet gipsat och mitt leende och gillande blick på hästen hjälper inte.

Strax får jag sammanhanget klart för mig. Hennes föräldrar går runt på uteserveringarna och tigger. En romsk familj, inser jag. Pappan kommer ut till mig och på flytande franska förklarar han hur romerna i Nordmakedonien har det. Dottern har brutit benet men får ingen vård på de statliga sjukhusen.

Jag erbjuder honom 600 denar (typ 100 svenska kronor) för att få ta ett foto av hästen och flickan, och han antar mitt anbud. Merci, danke schön, gracias och några andra språk. Efter fotograferingen sätter jag mig på cykeln, men innan jag trampar iväg vänder jag mig om. Jag ser att pappan viftar med sedlarna mot flickan och pekar på mig. Och hon torkar tårarna och ler mot mig. Men då hade jag redan stoppat undan mobilen.