Under en lång cykeltur korsar man inte bara gränser mellan länder. Ens egen väg möter en annans då och då.

Frisörskan i Brno

Hon är 18 år och kommer från Ukraina och har läst engelska i gymnasiet. Jag är 81 år och svensk långfärdscyklist på äventyr i Europa. Våra vägar möts i en frisersalong i Brno, min favoritstad i Tjeckien. Att det är hon som salongsägaren ber klippa mig förklaras för mig med ”she – English”.

Med flinka fingrar fixar hon mitt hår och skägg och berättar om hur hon och hennes familj har lämnat hemmet i östra Ukraina, där en rysk familj nu har övertagit lägenheten.

Tågföraren på vojvodinasläten

Jag får komma in till tågföraren och fråga om det som jag som tågluffare blir så nyfiken på: Varför stannar tåget vid alla järnvägskorsningar utan bommar? Han blir glad över att få träna på sin engelska och förklarar att det är av säkerhetsskäl. Han måste också dokumentera varje stopp med exakt tidsangivelse på en blankett.

Stoppen gör tågresan över den vojvodinska slätten i norra Serbien långsam, men jag hinner ändå till tågbytet i Subotica. Skulle jag inte ha hunnit, så gick det flera tåg.

Översättaren i Stendal

I frukostmatsalen i Stendal delar jag bord med en tysk man som ser ut ungefär som jag. Wolfgang Eschker heter han och snart märker vi att vi har en sak gemensamt: Nordmakedonien. Jag är på väg dit för att cykla på min Brompton och hans livsverk är att översätta makedonsk litteratur till tyska.

Han vill inte lämna ifrån sig sitt telefonnummer och finns inte på sociala medier, så våra vägar kommer nog aldrig att mötas igen.

Sångerskan på Lion Pub

Musik kan förena. Mila är sångerska i bandet som spelar på Lion Pub i Zrenjanin i Serbien. I en paus tar vi en öl tillsammans och jag kan inte motstå frestelsen att berätta att jag har spelat med The Beatles. Hon blir typ starstruck och jag känner mig tvungen att tona ner berättelsen.

Det var 1964 när beatlarna var på jazzklubben Nalen och jag råkade vara där med min kontrabas. De skulle öva på scenen, men Paul McCartney var inte där, så de frågade om jag kunde hoppa in och spela två låtar med dem.

Läkarstudenterna i Brno

När jag i shorts passerar ett torg i Brno tilltalar mig två grönklädda män: ”Oj, vad har du råkat ut för?” Jag berättar att någon hade stulit locket till en gatubrunn i Belgrad, att framhjulet på min Brompton hade åkt ner i den och att jag hade fallit ner på gatan. Skrubbsåret på knäet är fortfarande blodigt. En av killarna trär på sig plasthandskar och undersöker min skada. Jag har gjort precis som man ska: Inga salvor, inget bandage, bara frisk luft.

De är med i Medici na ulici, Läkare på gatan, en organisation där läkarstudenter går ut på gatorna och gratis hjälper hemlösa med deras åkommor. Mest är det såriga och variga fötter som deras kamrater sysselsätter sig med en bit bort. Det bör jag inte fotografera, men gärna mina glada nästan doktorer.