Under en lång cykeltur korsar man inte bara gränser mellan länder. Ens egen väg möter en annans då och då.
Frisörskan i Brno
Hon är 18 år och kommer från Ukraina och har läst engelska i gymnasiet. Jag är 81 år och svensk långfärdscyklist på äventyr i Europa. Våra vägar möts i en frisersalong i Brno, min favoritstad i Tjeckien. Att det är hon som salongsägaren ber klippa mig förklaras för mig med ”she – English”.
Med flinka fingrar fixar hon mitt hår och skägg och berättar om hur hon och hennes familj har lämnat hemmet i östra Ukraina, där en rysk familj nu har övertagit lägenheten.
Tågföraren på vojvodinasläten
Jag får komma in till tågföraren och fråga om det som jag som tågluffare blir så nyfiken på: Varför stannar tåget vid alla järnvägskorsningar utan bommar? Han blir glad över att få träna på sin engelska och förklarar att det är av säkerhetsskäl. Han måste också dokumentera varje stopp med exakt tidsangivelse på en blankett.
Stoppen gör tågresan över den vojvodinska slätten i norra Serbien långsam, men jag hinner ändå till tågbytet i Subotica. Skulle jag inte ha hunnit, så gick det flera tåg.
Översättaren i Stendal
I frukostmatsalen i Stendal delar jag bord med en tysk man som ser ut ungefär som jag. Wolfgang Eschker heter han och snart märker vi att vi har en sak gemensamt: Nordmakedonien. Jag är på väg dit för att cykla på min Brompton och hans livsverk är att översätta makedonsk litteratur till tyska.
Han vill inte lämna ifrån sig sitt telefonnummer och finns inte på sociala medier, så våra vägar kommer nog aldrig att mötas igen.
Sångerskan på Lion Pub
Musik kan förena. Mila är sångerska i bandet som spelar på Lion Pub i Zrenjanin i Serbien. I en paus tar vi en öl tillsammans och jag kan inte motstå frestelsen att berätta att jag har spelat med The Beatles. Hon blir typ starstruck och jag känner mig tvungen att tona ner berättelsen.
Det var 1964 när beatlarna var på jazzklubben Nalen och jag råkade vara där med min kontrabas. De skulle öva på scenen, men Paul McCartney var inte där, så de frågade om jag kunde hoppa in och spela två låtar med dem.
Läkarstudenterna i Brno
När jag i shorts passerar ett torg i Brno tilltalar mig två grönklädda män: ”Oj, vad har du råkat ut för?” Jag berättar att någon hade stulit locket till en gatubrunn i Belgrad, att framhjulet på min Brompton hade åkt ner i den och att jag hade fallit ner på gatan. Skrubbsåret på knäet är fortfarande blodigt. En av killarna trär på sig plasthandskar och undersöker min skada. Jag har gjort precis som man ska: Inga salvor, inget bandage, bara frisk luft.
De är med i Medici na ulici, Läkare på gatan, en organisation där läkarstudenter går ut på gatorna och gratis hjälper hemlösa med deras åkommor. Mest är det såriga och variga fötter som deras kamrater sysselsätter sig med en bit bort. Det bör jag inte fotografera, men gärna mina glada nästan doktorer.
Hej Björn! Vad sjukt att du har spelat med The Beatles! Jag är musiker själv men har tyvärr inte fått möjligheten att spela med några så välkända personer… Hoppas allt är bra med dig!
Hej Nils! Ja, visst är det sjukt. Men det var inte så häftigt som det låter. Dels hade jag ståbas (jag har aldrig lärt mig spela elbas), dels var det bara två låtar som de körde som ren repetition med en del avbrott. Men ändå! Mvh Björn
Två låtar med Beatles inte illa
Hej Göran! Ja, tur att jag hade släpat med mig kontrabasen i tunnelbanan och till Nalen. Min pappa sa alltid att han tyckte jag skulle ha valt piccolaflöjt som instrument i stället. Mvh Björn
Ja, den som reser har alltid något att berätta, sägs det. Min egen största behållning har nog varit att kunna betrakta mitt eget hemlands kultur utifrån, så att säga. Att kunna möta nya och främmande länder/personer för att ta till mig upplevelser och åsikter som bygger upp min egen livserfarenhet som förhoppningsvis kan bidra på något sätt till en bättre tillvaro för mänskligheten. Du har ju själv kommit långt på den vägen – borde du inte kunna samla tankarna från dina reseupplevelser i någon skriftlig, filosofisk form?
Hej Kjell! Ja, så är det verkligen. Wenn einer eine Reise tut, so kann er was erzählen. Sedan jag skrev min memoarbok “Så vitt jag minns” 2018, har jag funderat på att göra en del två, men intresset för att läsa böcker har sjunkit dramatiskt. Därför har jag övergått till de modernare formaten blogg och podd, som människor har lättare att läsa, titta och lyssna på. Och du själv då? När kommer dina reseberättelser? Mvh Björn
Ack ja, nog för att jag har en del berätta och efter att ha jobbat på bokförlag hela 80-talet, blir ju den fysiska boken första valet för mig. Men… som du ju mycket riktigt påpekar, vem har tid att läsa idag? Å andra sidan känner jag en viss förpliktelse att dela med mig av mina erfarenheter, men hur och var? Och själva resan blir nog inte huvudnumret, mer vad skillnader i kulturer kan lära oss. Och så var det ju det här med “skjuta upp-fenomenet”. Ernest Hemingway blev en gång tillfrågad hur han gick till väga när han skulle påbörja en ny roman, hans svar blev: Jag börjar med att frosta av frysen. Ja, typ så…
Hej Kjell! Fanns det frysar i hemmen på Hamingways tid? Men jag håller med. Det blir aldrig så välstädat i lägenheten som inför en tenta. Kanske skulle du också göra en blogg, även om det tar tid att nå ut med en sådan också. Mvh Björn