Jag har inte den minsta avsikt att köpa något, allra minst kläder, när jag går in i nunnornas second hand-butik.  Men så blir jag hejdad av en kostym. Den hänger där på sin galge och ropar åt mig att jag ska ta den. Jag har aldrig varit någon kostymmänniska, men den här är så  överdriven att den nästan inte ens är en kostym. Den är blänkande svart med vita kritstreck. Kavajen har breda slag som leder tankarna till en gangster i 1930-talets Chicago.

En vänlig nunna kommer fram och mäter mig med blicken. – Den här skulle passa er perfekt, señor, säger hon, tar galgen och vinkar åt mig att följa med till provrummet invid sakristian. Och kostymen sitter perfekt! De andra besökarna tittar beundrande på mig. Priset? Sextiotusen pesos. Det motsvarar knappt tvåhundra kronor …

En änka hade lämnat in sin avlidne makes helt oanvända kostym. Bellavista Oveja Tomé står det på ett märke inuti kavajen. Det är ett chilenskt skrädderi som grundades 1865 och fortfarande är verksamt.

Mina båda romaner på spanska går jag omkring och säljer på Medellíns uteserveringar under sena kvällar. Förvånansvärt många nappar på erbjudandet från en kostymklädd äldre svensk författare att köpa hans bok. På smutstitelsidan signerar jag: Donde el miedo termina – comienza la vida.

Den chilensksydda kostymen följde med mig till Sverige. Nyligen fick den spela en roll när jag medverkade som friherre Per Adolf Tamm vid invigningen av Tamms kanalpark i Näsviken.