När SJ tog bort tredje klass i tågen var det en social reform i det nya folkhemmets anda. Så här framskred processen fram till år 1956.

Tre klasser i persontrafiken

Före 1956 hade SJ, liksom de flesta andra europeiska järnvägar tre klasser.

• 1:a klass
• 2:a klass
• 3:e klass

När järnvägarna byggdes ut på 1800-talet var klassindelning självklar. Det var inte främst en fråga om komfort – utan om social ordning. Att sitta på träbänk var ett sätt att visa sin plats i samhället. SJ följde här helt och hållet europeisk praxis. Och inte bara i Europa, utan i hela världen. I Colombia åkte de fattigaste i godsvagnar.

1:a klass

I första klass var biljetterna förstås dyrast. Vagnarna var rymliga på så sätt att resenärerna satt mer utspridda. De var också tysta (särskilt när boggivagnarna kom) och med stoppade säten, Här reste borgerskap, ämbetsmän och långresenärer.

2:a klass

Andra klass var en mellanklass. Även dessa vagnar hade stoppade säten, men man satt lite trängre. Resenärerna var oftast lägre tjänstemän och handelsresande.

3:e klass

Tredje klass hade de billigaste biljetterna. Oftast var det träbankar, även om det även fanns stoppade säten i vissa vagnar. Här var det trångt och ofta fullsatt. Detta var bokstavligen arbetarklassens vagnar. Här reste också soldater och emigranter. Jag minns en tågresa med ånglok och tredje klass från när jag var barn.

Successiv övergång

Från beslutet tog det 2-3 år innan reformen var fullt genomförd i praktiken. Först ändrade man biljettsystemet sä att det endast fanns två klasser, även om vagnarna under en tid var desamma. Du kunde köpa en 2:a klass-biljett, men fick sitta i en vagn som fortfarande var märkt 3 (eller hade kvar sin gamla inredning).

Modernisering av vagnparken

1950-talet var en stor moderniseringsperiod för SJ. Man byggde nya standardvagnar med stålkorgar och mer enhetlig komfort. Dessa vagnar var förberedda för högre hastigheter. Äldre trävagnar och tidiga stålvagnar togs ur trafik eller degraderades till reserv.

SJ utvecklade också utlandstrafiken.