Jag älskar tåg. Och jag älskar Kuba. Och en kombination är oemotståndlig. Med brorsan tog jag The Hersay Train från Havanna österut genom sockerfälten vid den norra kusten till Matanzas, som är känt för sina cigarrer av hög kvalitet. Tåget är elektrifierat och linjen är ungefär 100 km.
Banan byggdes 1916 av chokladfabrikören Hershey, som hade ett stort sockerbruk mitt emellan Havanna och Matanzas. Tåget användes för att transportera sockerrör och
arbetare till fabriken och färdigt socker till Havannas hamn för vidare transport till Hersheys sockerfabrik i USA
Stationen ligger på andra sidan hamnkanalen i Havanna. Dit går en liten passagerarfärja. Det råder fotoförbud på grund av att färjan en gång kapades för att föra flyktingar till Miami. Något våghalsigt, vågar jag påstå.
Casa Blanca (det vita huset) heter stationen där jag, som den tågnörd jag är, står och beundrar tåget innan avfärd. Tänk att ha en modell av detta tåg på min modelljärnväg. Resan till Matanzas tar ca 3,5 timmar.
De flesta länder i Latinamerika har 12-timmarsangivelse som i USA, med tillägget am före kl 12 och pm efter kl 12. Kuba har 24-timmarsangivelse som i Sverige. Kanske en protest mot grannen i norr.
Det här fordonet används för underhåll av kontaktledningen. Tåget drivs av 1200 volt likström. Spårvidden är 1435 mm, samma som svensk normalspårvidd. Passagerartåget som vi åkte med syns i bakgrunden.
Tågets inredning är enkel, och tåget används av lokalbefolkningen, och på den här turen var vi de enda turisterna. Det är bekvämt att bära kortbyxor i det kubanska klimatet, och så är de flesta kubanska män klädda.
Brorsan sitter bekvämt under uppehållet vid Camilo Cienfuegos, som den största stationen (mitt på sträckan) heter numera. Tidigare hette den Hersey som chokladfabriken. Här har andra turister klivit på tåget.
Lokförarens manöverplats påminner om Dellenbanans rälsbussar, som för länge sedan passerade Näsviken, där jag bor. Dellenbanan är också elektrifierad, fast kopparledningarna är sedan lång tid stulna av koppartjuvar.
Nästa dag gjorde jag en vandringstur i motsatt riktning längs rälsen. På min ödmjuka vinkning stannade tåget mitt i ingenstans och jag fick använda armkraft för att svinga mig upp genom dörren till föraren. Detta går inte i Sverige.
När jag några år senare cyklade runt Kuba gjorde jag en paus vid stationen Mena, som är den tredje från Matanzas. Jag har samma röda ryggsäck, men nu inte på ryggen utan i Bromptons framväska.
Hej Björn!
Jag vill besöka Kuba med dig.
Hej Aini! När åker vi? Bäst är att ta en charterresa med Ving och ta det billigaste hotellet, eftersom det bara ska användas för att härbärgera bagaget när vi åker runt på ön med enbart ryggsäckar. Mvh! Björn