Förlovning med Citroën 2CV

av | 14 januari, 2023 | Resor | 6 Kommentarer

När jag var 21 år åkte flickvännen Lillan och jag med min vita Citroën 2CV av 1959 års modell till Paris för att förlova oss på Montmartre. Romantiskt så det förslog, En avstickare till Skottland blev det också. Samt ett oändligt antal verkstadsbesök för den krånglande lillcittran.

Vid hemkomsten gjorde jag ett fotoalbum med en textad reseberättelse och inklistrade fotografier, biljetter, kvitton och annan dokumentation. Intressant är att jag skrev i tredje person och kallade mig själv Ludde, som var mitt smeknamn i ungdomen.

Läsaren får själv gissa vad det var för oritbara grejor som inhandlades vid Liljeholmsbron.

Det här var innan bankkortens tid, så för att gardera oss mot at tjuvar skulle ta vår reskassa köpte vi resecheckar före avfärden. Jag, som var sällskapets ekonomiska expert, ansåg att USA hade ett stabilt valutaläge, så vi köpte dollar.

Sålunda utrustade med allt vi kunde komma ihåg (det visade sig senare att det enda vi glömde att ta med oss var en ordentlig bil) startade vi söderut från Stockholm längs E4.

I samband med ett verkstadsbesök i Bielefeld i Västtyskland (som det hette då) inhandlades förlovningsringar i guld. Men så värst mycket guld var det inte fick jag erfara när jag några år senare försökte avyttra min ring. Juveleraren i Stockholm sa att smycken med så låg guldhalt (14 karat) inte förekom i Sverige. Inte undra på att förlovningen sprack.

Först färjan från Hälsingborg (stavningen ändrades till Helsingborg först 1971) till Helsingør, därefter genom hela Sjælland till Rødby och färjan till Puttgarden i Tyskland. Det berömda smörgåsbordet ombord på färjan var en besvikelse.

Tydligen hade jag ingen gul färgpenna när jag gjorde den här teckningen, för bara den franska flaggan är korrekt återgiven. På den tiden var det kontroller vid alla gränser i Europa.

Och så nådde vi äntligen Paris där vi fick bo hos vänner till Lillan. Första natten hade någon öppnat taket på bilen och stulit bilradion och Lillans morbrors kamera. Enda trösten var att tjuven inte hade skurit sönder tygtaket, utan visste hur man öppnade det.

Från Calais tog vi färjan över Engelska kanalen till Dover Jag ville ta ett foto för att visa musikerkollegorna i jazzbandet där jag spelade kontrabas. Ett av våra paradnummer var nämligen låten White Cliffs of Dover.

Vi vildcampade oss genom England och Skottland, dvs körde in cittran på en liten väg, tog ur sätena, och sov i bilen.

Praktiska säten i Citroën 2 CV. De kan tas ut i ett nafs.

På visitkortet från den här bilverkstaden i London skryter man med att bilmekanikern har fått specialutbildning i Frankrike.

På hemvägen passerade vi London och besökte den legendomspunna The 100 Club, där The Fabulous ArtWoods spelade. Det var mitt första omtumlande möte med popmusik live, efter att tidigare bara varit i kontakt med jazzmusik.

6 Kommentarer

  1. Jerker Pettersson

    Härlig berättelse!
    Den vore jättefin att få med i tidningen Autogenial från Svenska Citroënklubben (SCK).
    Jag har kontakt med redaktörerna för tidningen och de undrar nu om du skulle kunna tänka dig att vi publicerar denna berättelse i Autogenial?
    Vänliga hälsningar
    Jerker Pettersson, SCK-medlem 7011

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Jerker! Självklart! Vad kul, i min favorittidning! Jag har mejlat dig om det. Mvh! Björn

      Svara
  2. Olle Olsson

    Citroën 2CV är en underbar bil. Den är ju numera en kult. Har länge önskat mig en sådan. Men svår att få tag i gott skick.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Olle! Ja, en riktig kultbil är det. Har man råd att betala är det inte så svårt att få tag i en. Jag köpte min av 1987 års modell i nyskick på Blocket, men prislappen hamnade på över hundratusen kronor. Mvh! Björn

      Svara
  3. rolf engström

    Kul gjort. Såna här fotoalbum kunde man se lite då och då förr i tiden. Liknande har dykt upp igen, men då som färdiga böcker beställda via nätet. Hur som, kul i alla fall.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Roffen! Ja min mamma gjorde alltid sådana album efter deras semesterresor och jag tror att hon njöt av tillverkningen lika mycket som av själva resan. Ungefär som många idag reser för att lägga ut resan i sociala medier. Mvh! Björn

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Prenumerera på mina blogginlägg

Om du prenumerar här nedan, så kommer du att få ett e-post meddelande när jag publicerar nya inlägg. Du kan när som helst välja att avregistrera dig.

Suscríbete a mis publicaciones de blog

Si susribes acá, vas a recibir un correo electrónico cuando publico cosas nuevas.