Äktenskapet med Elsa

av | 12 april, 2021 | Mitt liv | 5 Kommentarer

Den andra av mina fyra hustrur hette Elsa och äktenskapet med henne är en fantastisk historia. Kanske det mest otroliga jag har varit med om i hela mitt liv. En historia med oväntade vändningar och ingredienser. Vad sägs om en så pikant detalj som att göra en annan kvinna gravid på ens egen bröllopsnatt?

Det började med att min dåvarande flickvän, sedermera hustru, Anki och jag ser en annons om en gård i Näsviken, på sextiotre hektar med stort bostadshus i femtiotalsstandard och ekonomibyggnader som inte är i bästa skick.

Mäklaren Stig Blom har tänkt sig budgivning, men om han får ett tillräckligt bra bud kan det bli en snabb affär. Lantbruksnämnden har värderat fastigheten till fyrahundrafemtio tusen kronor, det så kallade inlösenpriset, och jag skaffar fram kartor och beger mig ut i skogen för att göra en värdering. Till slut kommer jag fram till ett bud på niohundratjugo tusen kronor vilket säljaren accepterar.

Ägaren till fastigheten är en rultig och gullig tant på sjuttiosex år från Ilsbo. Elsa är änka och äger hälften av fastigheten. Hennes båda döttrar, i trettiofemårsåldern, har fått var sin fjärdedel i arv efter sin bortgångna pappa. Vi är bänkade runt köksbordet och väntar på mäklaren. När han dyker upp ser han ut som ett åskmoln. Vi förstår att något är på tok och han spottar fram:

– Lantbruksnämnden! Björn får inte förvärvstillstånd! Någon av grannarna ska ha gården!

Tystnaden lägrar sig runt bordet och Elsa ser de niohundratjugo tusen kronorna flyga ut genom fönstret och ersättas av Lantbruksnämndens expropriationspris på fyrahundrafemtio tusen. Tills jag, som skriver handböcker i familjejuridik, lutar mig tillbaka i kökssoffan och dramatiskt säger:

– Jag har en idé.

Allas blickar riktas mot mig som mot en trollkarl som just ska plocka upp en vit duva ur sin hatt.

– Hur då? undrar mäklaren, vars åskmoln möjligen börjar skingras.

– Jo i vissa lägen får man lagfart utan förvärvstillstånd eller hur, det vet väl du som mäklare?

– Ja, det vet jag. Vid ett generationsskifte, det vill säga när man köper fastigheten från en eller båda föräldrarna. Men det är det ju inte fråga om här. Elsa kan ju knappast adoptera dig.

– Nej, det skulle min gamla mamma aldrig gå med på. Men det finns ytterligare en situation.

– Vilken situation?

– När man köper av sin make.

Och så vänder jag mig till Elsa och tittar henne djupt i ögonen:

– Elsa, vi gifter oss, vad säger du om det?

För att vara en äldre dam, eller snarare gammal tant, från Ilsbo är Elsa förvånansvärt snabbtänkt. Det tar mindre än en minut innan hon spricker upp i ett brett leende:

– Ja, ja, vilken lysande idé.

Och som om inte det vore nog så säger den yngre av döttrarna:

– Ja, mamma. Och om inte du gör det, så gör jag det.

– Jag står över, säger den andra dottern, som har en fästman.

Äktenskapsanbud från två håll alltså. Och det hade fungerat även med dottern, för om jag köpte hennes fjärdedel kunde jag sedan utan förvärvstillstånd köpa resten. Sådan är lagen.

Jag gör ett snabbt överslag och kommer fram till att det är bättre med Elsa. Dottern har nämligen vårdnaden om ett barn som är under sexton år, och då krävs en betänketid på sex månader innan äktenskapsskillnad beviljas, trots att det inte är jag som är far till barnet. Dessutom känns det häftigare att drämma till med en rejäl åldersskillnad på trettioett år mellan brud och brudgum. Och uppfattade jag inte en glöd av intresse i dotterns ögon? En glöd som Anki inte skulle uppskatta.

Det kommer på min lott att planera alltihop. Först och främst är det vigseln. Ankis pappa är redan tidigare misstänksam mot sin dotters nya kille, så han bör inte få kännedom om det här äktenskapet. Det innebär att det är säkrast att inte gifta sig i Hudiksvall. Så jag vänder blickarna västerut och hittar en vigselförrättare i Färila, lagom långt från Hudiksvall. Elsa och jag är överens om att vi ska ha en enkel vigsel och att den ska vara borgerlig.

Jag gör upp datum med vigselförrättaren, som låter lite förvirrad i telefon. Först långt senare får jag reda på att han på grund av ålder och senilitet har blivit av med sin licens att viga folk, men något har gått snett på länsstyrelsen, så han finns fortfarande kvar på listan över behöriga vigselförrättare. Vigseln ska äga rum i hans villa utanför Färila med utsikt över Ljusnan. Vackert och romantiskt så det förslår.

Förutom själva vigseln är det en massa papper som ska ordnas och här sätts mina kunskaper inom familjerätt på prov. Jag får Elsas namnteckning på vår gemensamma ansökan om hindersprövningsintyg och beger mig till pastorsexpeditionen i Forsa, min hemförsamling. Men där blir det stopp. Jag kunde minsann inte få något hindersprövningsintyg. På pastorsexpeditionen mindes man historien med den rika Looskvinnan Tyra Persén som gifte sig med Kurt Forsberg och skänkte sina pengar till Djurens rätt. Man tror uppenbarligen att jag är ute i oärliga avsikter eftersom åldersskillnaden är så stor.

Jag förklarar dock för tjänstgörande personal att de begår tjänstefel om de låter känslorna styra i ärenden av rent juridisk karaktär och sedan jag hotat att vända mig till domkapitlet får jag kvinnan bakom disken att muttrande ge mig det begärda dokumentet.

För den som eventuellt funderar på ett liknande upplägg kan jag stå till tjänst med den uppsättning dokument som behövs. Det handlar om ett äktenskapsförord där all egendom som makarna äger vid äktenskapets ingående samt avkastningen på denna ska vara makarnas enskilda egendom. Ett inbördes testamente är nödvändigt för den händelse att någon av makarna skulle trilla av pinn innan äktenskapet hinner bli upplöst. Likaså ändring av förmånstagarförordnande för livförsäkringar eftersom utgångspunkten är att den avlidnes make är förmånstagare. Och diverse smått och gott såsom anmälan av efternamn, och folkbokföringsadress.

Min flickvän Anki vill inte vara med om spektaklet, som hon kallar hela idén med giftermålet. Hon tycker om gården och vill verkligen att vi ska köpa den. Men hon anser att min plan går över gränsen till det etiskt godtagbara. Jag invänder att vi verkligen inte lurar någon. Elsa och hennes döttrar får dubbelt så mycket pengar, likaså mäklaren. Dessutom visar det sig senare att min geniala plan eliminerar osämja mellan grannarna om vem av dem som ska få den här gården på sin lott.

En vacker augustidag anländer vi, Elsa och jag, döttrarna och mäklaren i hans vräkiga Mercedes till vigselförrättarens hus och finner honom sittande i en berså i glada vänners lag. Han har fullständigt missat att han har en vigsel inbokad och det är rena turen att han över huvud taget är hemma. När han får situationen klar för sig ursäktar han sig för sina gäster och förklarar att han ska gå in och viga ett par.

Det här är bara början. Nästa konstighet är att Elsa, som dagen till ära är klädd i vit klänning (det var den enda klänning hon kunde komma i, säger hon, och påpekar bestämt att det inte skulle föreställa någon bröllopsklänning) kommer på att hon har vigselringen från sin avlidna make på ringfingret. Nu har fingrarna svullnat och det är tvärt omöjligt för henne att få av sig ringen. Det är att vanhelga minnet av den döda maken att visa sig med ringen nu när hon gifter sig med en annan man. Resultatet blir att hon under hela akten blir stående i en märklig ställning med de knubbiga armarna bakom ryggen för att dölja fadäsen.

Det torde vara ovanligt att man viger sig själv, ordet torde vara autonuptiali på latin. Men så blir det. Den senila vigselmannen, som i sitt yrkesverksamma liv har varit kommunstyrelsens ordförande eller något liknande, är inkörd på den gamla ritualen, den med nöd och lust.

Den vill varken Elsa eller jag ha, eftersom vi båda är medvetna om att äktenskapet snart kommer att upplösas. I själva verket har vi till och med upprättat och gemensamt undertecknat en ansökan om äktenskapsskillnad redan innan vigseln, något som torde vara ovanligt. Men detta är inget vi upplyser vigselförrättaren om, för då kanske han får för sig att vägra att viga oss. Det blir alltså jag som får förestava för den gamle mannen de enkla fraser han ska säga, och så säger han dem, och så svarar Elsa och jag ja enligt den nya och enklare formuleringen i äktenskapsbalkens 4 kap, 2 §.

Hela föreställningen är tydligen omåttligt rolig för mäklaren. Han får skrattparoxysmer, som man råkar ut för när man inte får skratta, eftersom det liksom inte är läge för det. Och att skratta hejdlöst under en vigsel är inte god sed. Med båda händerna för munnen för att kväva skrattet ramlar han plötsligt baklänges och sätter sig på klaviaturen till en gammal taffel som står vid väggen. Tangenterna i ett register som motsvarar bredden på hans bakdel trycks ner samtidigt och ger upphov till ett väldigt dån. Vigselförrättaren förstår först inte vad det är, men så inser han att det måste vara kyrkklockor som ringer ut vigselceremonin.

Efter vigseln går vi ut i solskenet och kommer inom synfältet för de väntande kaffegästerna i bersån. De ler så där förtjust med huvudena på sned som man gör när det har hänt något romantiskt som man, i alla fall nästan, har varit med om.

Här kommer det ut fem människor, varav minst två (det kunde ju i och för sig ha varit ett dubbelbröllop med korsvisa bröllopsvittnen) har gift sig med varandra. Gruppen rör sig mot en midsommarstång som är kvar från juni och där all växtlighet nu är helt förvissnad. Där ska bröllopsfotot tas. Gästerna i bersån är övertygade om att det är någon av de båda yngre kvinnorna som har stått brud. Men vem av männen? Knappast den gamla gubben (jag, som vid tilldragelsen var nyss fyllda fyrtiofyra år), utan den flera år yngre och betydligt stiligare mäklaren.

Men mäklaren tar fram en kamera för att agera bröllopsfotograf och då måste han uteslutas. Men vem är det då som jag har gift mig med? Leendena i gästernas ansikten fryser till is när vi grupperar oss och jag lägger armen om Elsa och döttrarna flankerar oss.

Efter vigseln beger vi oss till Ljusdal för att äta bröllopslunch på OK-macken. Det låter simplare än det är. På övervåningen finns nämligen Två krögare, en av de bästa restaurangerna i Ljusdal.

Sedan flyter allt enligt planerna. Vi åker till Föreningssparbanken i Delsbo där bankchefen Kjell Svensson tar emot för pappersexercisen. Jag får ett lån på hela köpeskillingen, ett lån som ska lösas när jag sålt en rotpost från skogen, och nu ska köpehandlingarna undertecknas i närvaro av bankchefen och en annan banktjänsteman som ska bevittna namnteckningarna.

Elsa undertecknar de båda exemplaren som säljare, och så blir det min tur. Jag undertecknar som köpare, och därefter flyttar jag pennan till raden Godkännande av säljarens make. Bankchefen hejdar mig och säger:

– Nej, där ska du inte underteckna.

Varpå jag tittar honom i ögonen och lugnt säger:

– Jo, det ska jag.

Jag högaktar honom för att han inte säger något. Möjligen höjer han en aning på ena ögonbrynet.

Eftersom det är semestrar på tingsrätten tar det lite tid att få lagfart och jag vågar inte ta ut skilsmässa innan pappersexercisen är klar och jag har lagfartsbeviset i min hand. Så äktenskapet varar i femtiofyra dagar.

Vi sålde en stor post virke från skogen och använde pengarna till att renovera bostadshuset. Senare blev det kor av raserna Highland Cattle och Belted Galloway.

Jag gick runt bland grannarna och presenterade mig. Visst var de en aning misstänksamma, men i stort sett accepterade de faktum. När vi senare satt tillsammans i den gemensamma bybastun var det en av grannarna som påpekade att jag hade frälst dem från en grannfejd som kunde ha pågått i generationer. Och så ställde jag ju upp som kassör i vägsamfälligheten.

Vinter i Näsviken

5 Kommentarer

  1. Calle Rehbinder

    Vansinnigt roligt – och listigt. Jag skrattade högt.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Calle! Kul att du gillade historien … och vartenda ord är faktiskt sant. Jag blev nyfiken på dig och gick in på din Tantrablogg. Och fastnade i fantastisk läsning. Läste många av dina inlägg av bara farten, men märker att du verkar ha kroknat på slutet, det blir glesare och glesare mellan inläggen. Synd. Kul med ditt inlägg om bland annat Trabant, som jag också har ett inlägg om här i min blogg. Våra bloggar skiljer sig åt genom att jag inte lägger några som helst politiska synpunkter på något.
      Mvh Björn

      Svara
  2. Björn

    En fantastisk historia- och väldigt bra berättad!

    Svara
    • Björn Lundén

      Tack, löparnamne. Jag gillar verkligen inläggen på din blogg också. http://www.suneson.se

      Svara
  3. Jonas Pudas

    Tack för dagens garv!
    Den senila vigselförrättaren är verkligen pricken över i. Känns som att läsa manuset för en buskis!

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Prenumerera på mina blogginlägg

Om du prenumerar här nedan, så kommer du att få ett e-post meddelande när jag publicerar nya inlägg. Du kan när som helst välja att avregistrera dig.