Kaffe för sista gången

av | 7 maj, 2021 | Mat och Dryck | 0 Kommentarer

Jag minns till och med datumet. Den sextonde september 1973.

Vår första höskörd på getfarmen hade regnat bort efter att de åkerlånga hässjorna hade rasat som dominobrickor. Nu var goda råd dyra. Vi måste få tag i mat åt getterna för vintern. En bonde i Hög hade en hel höskulle med gammalt hö. Det kunde vi få gratis om vi bara kom och hämtade det.

Nisse, bonde i Hög med många innovativa idéer hade tillverkat en traktorvagn av en utrangerad väghyvel, en gigantisk skapelse. Han erbjöd sig att transportera höet till getfarmen i Björsarv.

Vi anlände på morgonen och jag minns inte vad Nisse hade för sig medan jag och getfarmarkollegan lastade ut gammalt dammigt hö från skullen och ner på vagnen. Det tog många timmar för det handlade om f lera ton hö.

Så kommer bondmoran på den stora hälsingegården ut på farstubron och meddelar att vi är välkomna in på kaffe. Hödammet borstar vi av oss så gott det går och vi kliver in. Jag tar inte av mig skorna, eftersom strumporna är fulla med hödamm som skulle hamna på det fina plankgolvet i så fall.

Vi tror att vi ska in i köket, men värdfolket har dukat i salen som ståtar med värdefulla kulturmärkta takmålningar och stora fönster. Långbordet har vit linneduk och det sitter redan ett tiotal söndagsklädda personer vid bordet. Jag får intrycket av att det är fråga om en bouppteckning eller något annat juridiskt, för stämningen är tryckt och gästerna tycks inte känna varandra så väl. Vi blir hänvisade platser vid bordsändan närmast dörren och jag skäms över våra dammiga uppenbarelser.

Det serveras kaffe ur en blankputsad kopparpanna och kanelbullar på ett näverfat. Jag har aldrig tyckt om kaffe och min mage tål det inte, men något i atmosfären får mig att avstå från att fråga om det möjligen finns te. Min erfarenhet är dessutom att hälsingarna inte är några tedrickare. Möjligen finns det något paket Liptons Yellow Label tepåsar längst in i något skåp. I min roman En skymt av paradiset finns en sådan episod, och där har mössen ätit upp själva tepåsarna och det återstår bara snörena med etiketterna.

Så jag låter mig serveras en kopp kaffe och lyckas plåga i mig den med hjälp av så många sockerbitar jag kan ta utan att väcka ännu mer uppmärksamhet. Blickarna är nämligen oavlåtligen riktade mot mig, den konstiga stockholmaren vid bordsändan.

Efter en stund kommer värdinnan ut från köket med kopparpannan fylld med påtår. När hon kommer till mig håller jag en avvärjande hand över min nästan tomma kaffekopp och ska säga nej tack, jag tål kaffe dåligt. Men jag hör mig själv säga på klingande stockholmska medan det går en ängel genom rummet:

– Nej tack, jag tål inte dåligt kaffe.

Ridå. Och kopparpannan är nära att hamna på golvet. Och det blir ännu tystare än tidigare medan blickarna säger allt. Under den långa hemvägen när jag kör bilen och Nisse kör traktorekipaget framför, har jag tid på mig att besluta att hädanefter ska jag aldrig nånsin dricka kaffe. Och så har det blivit.

Svante och Stina framför kaffebilen

Apropå kaffe …

Svante och Stina med kompisar i Östersund. De står framför den ikoniska skåpbilen av märket Citroën och med modellbeteckningen HY. Den med korrugerad plåt.

Här används den som coffee truck i Löfbergs Lila-färg från Löfbergs Lila.

Björn och getterna på foderbordet

Getterna mumsar på det gamla höet på foderbordet.

Getkilling

Den här getkillingen har inte fått horn ännu.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Prenumerera på mina blogginlägg

Om du prenumerar här nedan, så kommer du att få ett e-post meddelande när jag publicerar nya inlägg. Du kan när som helst välja att avregistrera dig.