Boken är översatt av Anders Piltz, som också har gjort de lysande kommentarerna och fotnoterna. Anders är född 1943 och  är latinist och romersk katolsk präst. Han är professor emeritus i latin vid Lunds universitet och har publicerat en rad böcker och skrifter.

Knep för att undgå att straffas

Författaren vände sig först och främst mot adeln och den övriga överklassen. Sådana åsikter kunde man inte ostraffat framföra, så därför utnyttjade han ett knep för att komma undan. Boken är skriven i jag-form, där jaget är More själv, men författaren återger en historia som en annan (fiktiv, förstås) person har berättat för honom. Så här inleds första kapitlet i Utopia:

Ett tal om det bästa statsskicket. Hållet av den förträfflige Rafael Hythlodaeus, nedtecknat av den frejdade Thomas More, borgare och sheriff i den berömda staden London i Storbritannien.

Namnet Rafael Hythlodaeus är ett fyndigt påhitt av More, som hade studerat grekiska. Rafael anspelar på ärkeängeln med samma namn. Hythlodaeus kommer av grekiska hythlos som betyder struntprat, och kan tydas som en person som är expert på struntprat. Det var ett slugt sätt för Thomas More att komma undan eventuella beskyllningar för uppvigling mot kungamakten och adeln.

En ö på södra halvklotet

Utopia är en ö på södra halvklotet där klimatet är milt och behagligt. Ön är ungefär lika stor som Danmark. Marken är bördig och kan försörja sina invånare. På ön finns 54 likadana städer. Det minsta avståndet mellan två städer är 30 km och ingen är längre bort än en dagsresa till fots.

Lantbruket

På landsbygden ligger välordnade lantbruk, dit stadsborna är ålagda att tillbringa ett år då och då för att arbeta. Jordbruket är högt utvecklat och Thomas More är en visionär:

De har en beundransvärd metod att föda upp höns i oändliga mängder. Hönorna ruvar inte, utan bönderna håller massor av ägg under jämn uppvärmning tills de utvecklas och kläcks, och så snart kycklingarna lämnar skalet följer de och känner igen människorna i stället för sina mammor.

All draghjälp och framforsling sköts av oxar. De är visserligen sävligare än hästar, men i gengäld tåligare. En annan fördel är att de uttjänta oxarna kan användas till föda. Författaren kunde tydligen inte förutse att människor skulle kunna komma att äta hästkött. Detta har också länge varit tabu i Sverige. Hästslakt betraktades som oren, och det var rackaren, bödelns dräng, som fick i uppgift att utföra avlivningen. I många länder har man fortfarande svårt att tänka sig att äta häst.

Klädseln

På Utopia har alla enhetlig klädsel. Den är vacker att se på, sitter ledigt på kroppen och fungerar bra i både köld och hetta. Det anses vara tokigt att pråla med extravaganta saker (jfr våra märkeskläder eller konstlat trasiga jeans, som jag tycker är en skymf mot dem som verkligen är fattiga). Guld och silver försmås och för att demonstrera hur värdelösa dessa metaller är tillverkas pottor andra kärl för tarvligt bruk samt barnleksaker av metallen.

Människorna tror att det är en personlig framgång att kunna bräcka av sina medmänniskor genom att skryta med överflödiga saker. Den sortens last är fullständigt främmande för utoperna.

Ett bra exempel från idag är dyra armbandsur, som enbart har en bräck-funktion. En Rolex går ju (förhoppningsvis) inte fortare än en billig klocka. Det är enkelt att förarga en ägare till en sådan klocka; det är bara att fråga honom på vilken strand i Thailand han köpte klockan. En utop skulle fråga sig om det skulle vara mindre nöje att ha en falsk Rolex än en äkta om de inte går att skilja åt.

När granndelegationen gjorde bort sig

Rafael Hythlodaeus berättar en kostlig historia för Thomas More:

Grannfolket Anemoliernas sändebud kom till Utopias huvudstad Amaurotum när jag var där. Alla tidigare beskickningar från angränsande folk till Utopia hade varit väl förtrogna med invånarnas sedvänjor och visste därför mycket väl att utoperna inte fäste något avseende vid dyrbara kläder, föraktade siden och betraktade guld som ett tecken på vanära, och därför brukade dessa utländska ambassadörer komma med så anspråkslös klädsel som möjligt.

Men anemolierna, som bodde längre bort och inte hade så många förbindelser med Utopia, fattade ett beslut som var mera övermaga än välbetänkt: de bestämde sig för att spela gudar med sin lysande utstyrsel och på så sätt blända de enfaldiga utoperna med glansen av sitt bjäfs. De ståtade med alla de prydnader som av utoperna uppfattas som tecken på slaveri, vanfrejd och barnslighet. Det var en kostlig syn hur kammen svällde på dem när de jämförde sina skrudar med utopernas enkla klädsel (folket strömmade nämligen till på gatorna).

Man kunde till och med se barn, som hade kommit över ädelstens- och pärlåldern, knuffa på sina mammor och fråga:
– Titta, mamma, vilken tokstolle som fortfarande använder ädelstenar och fina stenar som om han var en liten pojke!
Men mamman svarade på fullt allvar:
–Tyst, pojk, det är nog en av ambassadörernas clowner.

Arbete och fritid

Arbetstiden är i princip bara sex timmar per dag. Detta räcker mer än väl till för att producera allt som behövs. Thomas More jämförde med England, där stora delar av befolkningen levde i sysslolöshet, dvs utan produktivt arbete till nytta för befolkningen, inte minst alla kvinnor som var hemmafruar . På fritiden sysslar utoperna med avkoppling med exempelvis föreläsningar, musicerande samt spel och lekar. Tärningsspel och andra fördummande eller demoraliserande spel känner man inte ens till (jämför med vår tids spelande på hästar mm, vars insatser kan betraktas som skatt på dumhet).

Lättjan har ingen ursäkt. Det finns ingen vinkrog, ingen ölstuga, inget horhus, inga möjligheter till bestickning, inget hemligt tissel och tassel. När allt sker öppet måste men å ena sidan utföra det vanliga arbetet, men å andra sidan kan man också ta igen sig med gott samvete.

Dödshjälp

Utoperna tillämpar dödshjälp. När någon har överlevt sin egen död och livet har blivit en plåga för honom bör han i hopp om en bättre framtid själv befria sig från detta liv eller också bör han frivilligt låta andra befria honom. De som övertygas av detta resonemang gör antingen slut på sitt liv genom frivillig svält eller också blir de nedsövda och befrias utan att känna döden. Men ingen dödas mot sin vilja och inte heller får den som väljer att fortsätta att leva i minsta avseende sämre vård.

Ämbetsmännen

Myndigheter och medborgare umgås under älskvärda former; ingen ämbetsman är nedlåtande eller skräckinjagande. Följande är intressant: Den som står efter ett ämbete avhänder sig genom själva detta faktum från alla möjligheter att vinna det. Detta har en nutida parallell, som jag gillar: Den som önskar ställa upp för att bli USA:s president är automatiskt diskvalificerad för ämbetet.

Den kommunistiska tanken

Utoperna kritiserar den så kallade rättvisan som råder i andra länder.

För vad är det för en rättvisa, att en adelsman, en guldsmed, en ockrare eller någon annan av den sorten, som antingen är helt sysslolös eller också sysslar med sådana saker som är i det närmaste värdelösa för samhället, lever i lyx och överflöd genom att göra ingenting eller genom onödiga sysslor, medan enkla drängar, kuskar, hantverkare eller bönder hålls i så hårt och oavbrutet arbete att djur knappast skulle orka med det, ett arbete som dessutom är så nödvändigt att inget samhälle skulle kunna undvara det ett enda år utan att gå under. Dessa får ingenting av det goda. I sin krafts dagar utsätts de för rovdrift på mänsklig arbetskraft, men när de försvagats av ålder och sjukdom, då ställs de på bar backe.

SIM-metoden

(Detta är en av de saker jag förfäktade när jag drev Björn Lundén Information AB enligt den av mig påhittade SIM-metoden. Hör av dig om du vill att jag skickar dig ett exemplar av boken SIM, gratis och fraktfritt)

Fakta om boken

Utopia av Thomas More, 192 sidor
Översatt och kommenterad av Anders Piltz
Med inledning av Tore Frängsmyr
ISBN 978 91 7217 095-7
Boken kan köpas från Artos & Norma bokförlag, https://artos.se
eller beställas till din närmaste bokhandel eller på nätet från Bokus eller Adlibris