Sinka eller bli sinkad under cykelturen

av | 15 augusti, 2022 | Cykling | 13 Kommentarer

Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder verbet sinka att någon orsakar att någon annan kommer fram långsammare eller att fördröja något.

Vad är värst?

Några av mina bekanta hatar att bli sinkade. Har de bestämt sig för att hålla ett visst tempo på cykeln blir de irriterade om cykelkamraten inte orkar att hänga med. De är tävlingsmänniskor och kan inte skaka av sig detta, trots att det leder till eget obehag samt att det naggar vänskapen i kanten. Andra bekanta hatar att vara den som sinkar, den som är underlägsen. Den känslan upphör inte med den starkare kamratens försäkran om att det inte är något problem, att han eller hon mycket väl kan anpassa cykeltempot efter den långsammare.

Skönt med en paus

För min personliga del har jag inget alls emot att bli sinkad av min cykelkamrat. Det kan vara skönt att tvingas ta en paus för att vänta även om pausen inte känns nödvändig. Vid min ålder kan det också vara uppmuntrande att känna att jag inte är den svagaste av oss två.

Frågan är vem som skulle sinka

När Kurt och gjorde vår 900 km cykeltur i Östeuropa den här sommaren visste vi inte i förväg vem av oss som skulle vara sinkare och vem som skulle sinka. I utkanten av den österrikiska staden Leibnitz passerade vi en välsorterad cykelaffär med den välbekanta doften av cykeldäck och kedjeolja. Jag såg en fin backspegel och innehavaren lovade att montera den på min vikbara Brompton. När vi senare kom till de branta uppförsbackarna mot gränsen till Slovenien kom alltid en punkt då jag inte orkade trampa mer, utan jag blev tvungen att kliva av cykeln och leda den. Dessförinnan kastade jag en blick i min nya backspegel och såg att Kurt i samma ögonblick klev av sin cykel och började gå, han också. Så det visade sig att vi var jämnstarka (eller snarare jämnsvaga).

Här lämnar vi färjan i Gdansk, Kurt och jag, två gamlingar i samma ålder. Vi ska cykla 900 km på våra vikbara cyklar genom sex länder i Östeuropa och har ingen aning om vem som ska visa sig vara sinkare under cyklingen. Det kommer att visa sig senare.

När cykelkompisen Alejita och jag cyklar i Colombia är det ingen tvekan om att det är jag som är sinkaren. Men Alejita lämnar mig i de värsta uppförsbackarna och cyklar raskt upp till bergspasset. Där vänder hon och cyklar ner igen för att möta mig. Sen tar vi oss fram tillsammans.

Det är i sådana här uppförsbackar som sanningens minut uppenbarar sig. Bilden är inte från Östeuropa, utan från Cañon de Chicamocha i Colombia enligt uppgift världens näst djupaste kanjon. Där gjorde jag en oförglömlig cykeltur med utgångspunkt i staden Bucaramanga.

En del stannar inte ens

Under mina många cykelturer runt om i världen träffar jag på många andra cyklister längs vägarna. Vanligen stannar man och pratar, men det finns en grupp cyklister som ogärna stannar eller ens saktar av på farten, eftersom de inte vill bli sinkade. Det har satt upp ett mål att komma fram till eller att de vill att cykeldatorn med vänlig röst ska meddela att nu har du satt hastighetsrekord. Ju mer strömlinjeformad klädsel desto större aversion mot att stanna.

Män och kvinnor

Det är intressant att se när ett par par som består av en man och en kvinna, är på cykeltur. Då är det ytterst ovanligt att kvinnan cyklar först. Mannen är ju starkare, och dessutom kan kvinnor inte läsa kartan. I en sådan relation är det regelmässigt hon som sinkar honom, och det verkar han inte bry sig om; det stärker honom i uppfattningen att mannen är överlägsen En annan lustig detalj är hur könsfördelningen är på en tandemcykel. Jag har aldrig sett ett ekipage där kvinnan sitter i förarsadeln.

Den här senioren träffade jag på vid Magdalenafloden i Colombia. Han var ett undantag som bekräftar regeln, i och med att han stannade när vi möttes. Vi hade ett intressant samtal om livet som cyklist på äldre dar.

På en ödslig strandhed på Jyllande såg vi varandra på flera kilometers håll. Ju närmare vi kom varandra desto starkare växte känslan av att det skulle vara trevligt att stanna och språka en stund. Han på danska, som jag förstår bra, och jag på svenska, som de flesta danskar förstår bra. Sen fortsatte vi, han norrut och jag söderut mot tyska gränsen.

Kurt och jag körde vilse i en tjeckisk skog och satte oss vid en rastplats för att vila. Dit kom också en tjeckisk familj med pappa, dotter och dotterna pojkvän. Både de och vi hade all tid i världen att prata och lösa partytricket som jag alltid har i ryggsäcken.

13 Kommentarer

  1. Ann Lunden

    Min man Chris har en amerikansk kompis som hälsade på oss förra veckan.Han medförde sin fru som är född blind, har aldrig sett någonting. Det var spännande att höra hur hennes liv varit. Hon berättade att hon utan hemhjälp fött upp fyra barn! Hon sa också att hon gillade att cykla!! De hade en tandem som hon cyklade på bakre sitsen. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att kunna klara nästan allt när man är helt blind. Härligt!

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Ann! Vilken härlig berättelse. Den ska jag tänka på när jag överväger att klaga över något (vilket jag för övrigt sällan gör). Mvh Björn

      Svara
  2. Kjell

    Ai ai, som vi säger i Brasilien (kanske finns liknade uttryck i Colombia?).

    Inte bra att sinka gruppen – men inte heller bra att trycka på så att andra blir sinkade. Vi som har brottats med ledarskapets alla frågor har nog lärt oss att alla måste med. I militären löser man det med att alla marscherar/cyklar i trupp – ingen sinkar eller blir sinkad. I det civila sprids ju leden ofta ut, men vad jag fick lära mig i fjälledarutbildningen var att de som gick före och sedan stannade för att vila var förbjudna att gå vidare när eftertruppen kom fram, även de som “sinkade” måste ju få vila.

    För övrigt (I) anser jag – kanske inte att Karthago skall förstöras (romersk senator?) – men att detta med att ständigt ligga på för att komma först lätt urartar till tävling. Och då har vi raskt en annan problematik. Varje “vinnare” måste ju med nödvändighet producera minst en “förlorare”. Och vad vinner vi med det? Dålig stämning i gruppen kan ju förstöra den trevligaste resa…..

    För övrigt (II) har jag blivit djupt inspirerad av tankegångarna kring tävlingshetsen i boken “No contest” av Alfie Kohn, en bok jag varmt kan rekommendera!

    Sensommarhälsningar från Härjedalen!
    Kjell

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Kjell! Jo, i Colombia säger vi Ay! En mycket bra synpunkt att de som blir sinkade också måste stanna längre tid än enbart tiden som går åt tills sinkarna hunnit ikapp. Tävlingshysterin är så tokig, inte minst i skolan. Tack för boktipset! Mvh Björn

      Svara
  3. Håkan Carlberg

    Du har verkligen ett underbart liv med ditt cyklande runt på vår jord och jag förstår att du inte sinkar någon!

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Håkan, ja jag är så himla glad över att jag vill göra allt detta. Men det där att jag inte skulle sinka någon, det är fel. Tvärtom, jag sinkar mer än gärna. Skäms inte för det. Mvh Björn

      Svara
  4. Peter Carlsson

    Bra synpunkter

    Svara
  5. Magnus Lundén

    Du nämner inte att den som sinkar hamnar i dilemmat att aldrig få vila, den som väntar otåligt, vill ju komma iväg och sinkaren blir tröttare och tröttare medan den andre blir bara piggare och piggare.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Magnus, så är det ofta, ja sinking kan på så sätt leda till ännu mera sinkning. Man kan ha som regel att sinkaren har rätt att ta en rejäl paus innan båda ger sig iväg igen. Mvh Björn

      Svara
  6. Kent egeberg

    Hoj hoj. De du skriver om att cyklister som möts ”aldrig ”stannar. De skulle inte fungera om du är på tur å ska stanna för alla som du möter. Å som inte ska på jobb. De är så många idag som trampar på i Europa. De blir väldigt mycke stopp. Funkar i Colombia

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Kent! Jo, jag inser att jag pratar om när man möts på en väg som är mer eller mindre ödslig, och så var det för mig de gånger jag pratade med någon annan cyklist. Men i så tättbecyklade områdena som Holland och Belgien skulle det förstås inte fungera. Mvh Björn

      Svara
  7. Kent egeberg

    Synd att jag inte läste denna tidigare. Då hade du fått två bild bevis på kvinna sitter fram på tandem. De är dom två jag sett på tandem hittills under min cykel vecka. Så 100% Varför gör man inte så att den som är i sämst form cyklar först (om man nu absolut vill cykla tight.) Problem löst. De är väl inte svaghets tecken att cykla i sitt eget tempo. Om man är två som cyklar, å båda har olika tempo betyder de bara att du kommer fram vid olik tidpunkt. 🚴

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Kent! Klokt sagt. Det gör väl inget om man kommer fram vid olika tidpunkter. Mvh Björn

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Prenumerera på mina blogginlägg

Om du prenumerar här nedan, så kommer du att få ett e-post meddelande när jag publicerar nya inlägg. Du kan när som helst välja att avregistrera dig.