På cykel till Villeta

av | 25 maj, 2021 | Cykling | 0 Kommentarer

Som en tatuering

När jag kom tillbaka till Medellín med mitt bautastora blåmärke som täcker hela underarmen som en hårdrockares tatuering trodde vännerna att jag hade cyklat omkull på någon bergsväg. Men i själva verket hade jag halkat i ett vattenfall utanför Villeta. Men mer om detta strax.

Undvik explosion

Cykelturen inleddes med att jag cyklade 20 minuter till den lilla lokala flygplatsen i Medellín, tömde ur luften ur däcken (annars exploderar de), vek ihop och packade lillcykeln i sin väska och flög i det lilla Satena-planet till Bogotá, där Alejita mötte upp med sin stora cykel.

Vi brukar skoja om att hon har en häst och jag har en ponny.

Kallt som fan

Bogotá ligger på en högplatå, och nu skulle vi cykla från typ 15 graders temperatur ner till slutmålet som har medelhavsklimat.

Efter 46 km cykling nådde vi sent första kvällen byn Facatativá där det är ännu kallare än i Bogotá. Det enda hotellrum vi kunde hitta var inte direkt lyxigt. Iskallt i sängarna trots dubbla täcken och självklart inget varmvatten i duschen. Dörren gick inte att låsa, men det fanns en tvärslå att anbringa, som i ett stall. Men pris därefter, 60 spänn för två personer.

Grodformad klippa

Nästa morgon skulle vi besöka Parque Arqueológico Piedras del Tunjo, en park med fornlämningar och klippmålningar. Men måndagar var det till vår besvikelse stängt.

Dock var det en tjej på konditoriet där vi åt frukost som råkade jobba i parken och hon berättade att just måndagsmorgnar kl 7-9 var det öppet, men bara för cyklister och joggare. Vilket sammanträffande!

Det blev en uppfriskande cykeltur med en klippa formad som en jättelik groda som främsta attraktion.

Mot Villeta

Sen bar det iväg mot byn Villeta, 55 km bort, varav 36 km oavbruten nedförsbacke där vi höll samma hastighet i hårnålskurvorna som de monstruösa Kenworth-långtradarna. För varje kilometer steg temperaturen och först åkte de långärmade tröjorna av, därefter jackorna och till sist var det bara cykellinnet som fladdrade i fartvinden. Härligt!

I Villeta var det 35 grader och där hittade vi ett fint hotell, där kallvattnet i duschen inte var iskallt. Och bredvid hotellet fanns en bar där de hade ale från Bogota Beer Company. Kors i taket!

Vi hade Villeta som bas för bland annat en tur på grusvägar till Tobia, där en entusiastisk enarmad man har byggt sitt eget tåg som kör turister några kilometer av den nedlagda tågsträckan som ursprungligen gick från Bogotá till Santa Marta vid den karibiska kusten. Häftigt!

Sju vattenfall

En dag var jag dumdristig nog att nappa på Alejitas önskan att vandra längs en flod med sju vattenfall med guiden Joaco. Saltos de los Micos. Tur att jaginte har höjdskräck. Joaco beskrev flora och fauna och med stor skicklighet lotsade han oss via rep och krampor i klipporna nerför vattenfallen. Lagunerna nedanför fick man korsa simmande, och såklart glömde jag att ta av mig glasögonen när jag plumsade i, så Joaco fick göra en heroisk insats och fick upp mina glasögon på fjärde dyket. Tänker med tacksamhet på honom varje gång jag sätter dem på mig. Allt försiggick med kläder på. I värmen torkade man rekordsnabbt, förutom joggingskorna som inte var helt torra förrän morgonen därpå.

Och så halkade jag baklänges på en klippa på väg nerför ett elva meter högt vattenfall. Jag tog emot mig med höger arm för att skydda bakhuvudet. Bulan som växte fram var stor som en pingpongboll. Det var lite pinsamt med publiken i lagunen nedanför vattenfallet som uppmuntrande ropade ”en gång till” åt gamlingen som skulle visa sig på styva linan. Trodde dom.

I backen upp till krönet på Alto de la Tribuna.

Jag korsar floden vid Saltos de los Micos.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Prenumerera på mina blogginlägg

Om du prenumerar här nedan, så kommer du att få ett e-post meddelande när jag publicerar nya inlägg. Du kan när som helst välja att avregistrera dig.