Filosofen Seneca hade många kloka tankar om döden som den stoiker han var. Även idag använder man gärna omskrivningar som att avlida.

Omskrivningar

De flesta människor väjer för det lidande som det innebär att tänka på döden, och ännu mer att prata om den. Det är därför man sällan använder ordet ”död” och former av det. Man säger sällan: ”Har du hört att X har dött?”, utan man använder omskrivningar som att någon har avlidit, gått hädan eller liknande.

Olika riktningar

Vad beträffar riktningen som den döde sägs ha förflyttat sig är det intressant att religiösa uttryck ofta använder en vertikal metaforik – att uppstiga till himlen (uppåt), att föras upp till de saliga (uppåt), eller att gå till vila i mullen (nedåt).

Sekulära uttryck tenderar i stället att vara horisontella – att gå bort, att vandra vidare eller att lämna oss.

Det finns också eufemismer som inte anger någon riktning alls – att lämna jordelivet eller att avsluta sin vandring.

Döden är en del av livet

Det är intressant att jämföra detta med filosofen Seneca, som inte använder några sådana eufemismer över huvud taget. För honom är döden varken en resa uppåt mot himlen eller bort från oss andra, utan en del av själva livets struktur. Han förlägger döden inåt, som ett naturfenomen att acceptera snarare än att omskriva.

Tegelstenen Breven till Lucilius på över 600 sidor inehåller mycken klokskap. I mitt exemplar av boken vimlar det av anteckningar och understrykningar. Jag har en kulspetspenna av märket Bic, som har fyra olika färger, och som är bra att använda vid läsning av böcker om filosofi. Jag har kamrater som tycker att det är ett helgerån att anteckna i böcker (svag och suddbar blyerts kan möjligen passera), men jag håller inte med. Det är bokens innehåll som räknas; inte boken som ting.

Fejkade brev till vännen Lucilius

Boken består av 124 brev till en vän på Sicilien som heter Lucilius. Många nutida uttolkare anser att det är fejkbrev, ungefär som mina fejktelefonsamtal som jag gör i min blogg. Men det spelar ingen roll  Det är innehållet som räknas.

Brev 1 Om tidens värde

Seneca påpekar för Lucilius att en stor del av våra liv förflyter genom att vi gör fel saker, den största genom att vi inte gör någonting och hela livet medan vi gör något ovidkommande. Vi bedrar oss om vi ser döden som något framför oss. I stället har större delen av döden redan passerat.

Brev 24 Att förakta döden

Här visar Seneca att han är stoiker när han påpekar att det är dumt att frammana och föregripa olyckor som man ändå måste stå ut med när de så småningom ankommer. Det är så dåraktigt att redan nu vara olycklig för att man något gång i framtiden eventuellt kommer att bli olyckligt. På samma sätt är det med döden.

Brev 30 Om att övervinna rädsla för döden

Seneca uppmanar Lucilius att regelbundet föreställa sig döden; ”Öva dig på döden medan du lever.” Det vi repeterar slutar att skrämma oss.

Brev 70 Om den rätta tiden att kasta loss.

Här är Seneca ovanligt kraftfull när han säger att dö tidigare eller senare spelar ingen roll; det som spelar roll är att dö väl. För honom är döden inte motsatsen till livet, utan motsatsen till rädsla och meningslöshet.

Egentligen om livet

Många av de tankar som Seneca formulerar om döden handlar egentligen om livet. Det är typiskt för stoicismen att vända blicken från det skrämmande mot det som går att påverka här och nu. I Epistulae Morales ad Lucilium återkommer han därför inte till döden för att vara dyster, utan för att visa hur medvetenhet om livets ändlighet skärper vår känsla för vad som är viktigt. Döden fungerar hos Seneca som ett slags filosofiskt lod: en enkel, rak linje som avslöjar vad som är onödigt brus och vad som faktiskt bär.