5,4 miljoner på flykt
5,4 miljoner människor har lämnat Venezuela och de flesta har tagit sig till grannlandet Colombia, där jag bor under delar av året. Ja, man ser dem överallt, dessa venezuelaner. Venezolanos på spanska, och tjejerna brukar nedlåtande kallas venecas. Det är tragiskt.
(Om inget annat anges är det jag som är fotografen)
Flyktingar passerar över gränsfloden Tachira.
Foto: UNHCR, Vincent Tremeau.
Till skillnad från flyktingarna hade jag råd att äta på restaurang på mina raster under cyklingen. Här är det Rabadilla con huevos internos, höna som slaktats med olagda ägg, som kokas på samma gång så att säga.
Ingen SFI
Men dessa flyktingar har i alla fall fördelen att de inte behöver gå i några språkkurser, eftersom de pratar samma språk som man pratar i mottagarlandet. Och i det gamla Gran Colombia ingick även det nuvarande Venezuela. Så flyktingarna behandlas tämligen väl och många har fått arbetstillstånd. Colombia är världens näst största värdland för flyktingar, efter Turkiet.
De berättade att i början skämdes de över att behöva tigga om mat, men efter ett tag blev man tillvänjd.
Matpaus på trottoaren. Kvinnan med barnet i famnen är universitetslektor.
En red ale som heter Chicamocha, namngiven efter kanjonen.
Åt motsatt håll
En ödets ironi är att så sent som 2011 fanns nära en miljon colombianer i Venezuela, som då hade ett för latinamerikanska länder stort välstånd under Hugo Chávez regering.
Nu har praktiskt taget alla dessa återvänt till Colombia (antingen frivillig eller så har de blivit deporterade, anklagade för att tillhöra den colombianska gerillan), och tagit med sig mångdubbelt fler venezuelaner.
Den här familjen är på väg åt motsatt håll, tillbaka till Venezuela. Det var svårare än vad de hade trott att hitta jobb i Colombia.
Med min hopfällbara cykel ovanför Cañon de Chicamocha. Det är svalt ovanför, men hett som i helvetet där nere.
Cykeltur mot Venezuela
2019 cyklade jag i Colombia från Bucaramanga till Cañon de Chicamocha, som lär vara världens näst djupaste kanjon. Då gjorde jag också en cykeltur norrut från Bucaramanga till staden Cúcuta vid gränsen till Venezuela. Jag cyklade via byn Berlin i bergen, där det var fruktansvärt kallt.
Du kan se bilder här.
Under cyklingen norrut mötte jag massor av colombianer på väg åt andra hållet, och jag kan inte låta bli att tycka att de var beundransvärda. Många var välutbildade, såsom läkare, universitetslärare och ingenjörer. Många kom vandrande med hela familjer och med tung packning.
På min förfrågan om vart de var på väg till fots svarade många till Ecuador och ända till Chile. En nätt promenad på 7 månader. Där ligger man som vandrare i lä. Jag kunde inte låta bli att ge av mina colombianska pesos som jag hade i plånboken. Och önska dem lycka till.
Passagen genom byn Berlin, halvvägs mellan Bucaramanga och Venezuelanska gränsen. Byn är den högsta punkten och därmed den kallaste platsen på vägen som los caminantes vandrar.
(Foto: Google Maps)
0 kommentarer