Min modelljärnväg är byggd i skala H0, dvs. 1:87. För att få fram motsvarande mått i verkligheten är det i teorin bara att multiplicera med 87. I praktiken stämmer detta dock sällan, eller aldrig. Den tekniska skalan får ofta underordna sig den visuella skalan – hur storleken faktiskt uppfattas av ögat.

Det finns i dag digitala skjutmått för att mäta smått, men jag nöjer mig med ett enkelt skjutmått av plast. Det har nonieskala, som jag lärde mig att använda i min ungdom när jag praktiserade på Klingelnberg mekaniska verkstad i Tyskland. Med hjälp av nonieskalan kan man mäta med en noggrannhet på en tiondels millimeter.

Skjutmåttet visar 15,7 mm. Decimalen är 7, eftersom sjuan på nonieskalan är det streck som närmast överensstämmer med ett streck – vilket som helst – på huvudskalan.

Ballastens storlek

Ballasten är makadam (”grus”) som läggs längs spåret för att det ska ligga stabilt och tåla flera ton tunga tåg. I verkligheten är stenarnas diameter omkring 50 mm, vilket i H0 motsvarar cirka 50/87 ≈ 0,6 mm.

På min modelljärnväg är ballastkornen upp till 2 mm stora, vilket i verkligheten skulle motsvara stenbumlingar på närmare 20 cm. Det säger sig självt att detta ger ett oskaligt intryck. Jag planerar därför att lägga ut finare ballast längre fram.

Ballastens färg

I verkligheten varierar ballastens färg betydligt: från grå och brun till rödaktig och ibland nästan svart. På min modelljärnväg har jag blandat olika färger, men när jag senare lägger på mer och finare ballast tänker jag också låta färgskiftningarna variera mellan olika avsnitt. På stationerna, där loken ofta står stilla och droppar olja, bör ballasten dessutom vara betydligt mörkare.

Ballastens lutning

I verkligheten sluttar ballasten inte så brant från rälsen som den ofta gör i modellen. Detta är något jag tänker justera. Samtidigt bör ballasten inte ta slut tvärt, utan gradvis övergå i grus, jord och växtlighet.

Sliprarna

C-rälsens sliprar ligger alldeles för tätt och dessutom alltför regelbundet. Det enda sättet att komma ifrån detta vore att tillverka rälsen själv, och dit sträcker sig inte ambitionen. Däremot tänker jag lägga ballast även mellan rälerna, så att sliprarna inte framträder lika tydligt.

Kurvradierna

I min lilla lägenhet måste modelljärnvägens spårkurvor, av utrymmesskäl, vara snäva. Det ser dock tokigt ut när man kör med boggievagnar, som den här långa vagnen från Flåmsbanan. Jag köpte den i souvenirbutiken i Flåm efter att ha åkt i den verkliga vagnen. En lustig detalj är att mitt namn står på vagnens utsida – en av stationerna längs banan heter Lunden.

Kurvorna

I verkligheten är spårvidden något större i kurvorna för att minska risken att hjulen klättrar. Detta är dock omöjligt att återskapa i modellen, och dessutom kan ögat inte uppfatta en så liten skillnad. Av liknande skäl har jag heller inte doserat kurvorna så som på riktig järnväg.

 Rälernas höjd och bredd

Märklinrälsen har något för kraftig dimensioner för att tåla omild behandling. Det är ett tydligt exempel på hur tekniken får gå före estetiken.

Skenskarvarna

Skenskarvarna ligger alldeles för tätt, särskilt där jag har använt korta rälsbitar. Dessutom ligger de exakt mitt emot varandra på båda rälerna. I verkligheten ligger skarvarna normalt inte mitt för varandra, utan är förskjutna just för att undvika svaghet i samma tvärsnitt.

Växlarna

Växlarna på min modelljärnväg är, som ofta i HO, betydligt kortare än sina förebilder. Med en längd på 188 mm motsvarar de knappt 16 meter i verkligheten, vilket är mycket kort även för enkla industriväxlar. Det är en nödvändig kompromiss för att få plats på begränsad yta, där tekniken får gå före skaltrogenheten.