Jag var en meccanopojke
När jag var barn hade jag två favoritleksaker. En märklinjärnväg och en meccanolåda. Båda har det gemensamt att man bygger och konstruerar. Inga färdiga saker alltså.
Märklin har jag återvänt till vid mogen, eller snarare övermogen, ålder. Köket i min hyreslägenhet i Näsviken är belamrat med en modelljärnvägsanläggning, som jag har gjort flera blogginlägg om. Hittills tio inlägg, men det blir nog fler.
Jan Myrdals bok
Ordet meccanopojke har jag hämtat från Jan Myrdals självbiografi En meccanopojke berättar.
Bara pojkar
Det var bara pojkar som lekte med meccano. Förlåt, att hålla på med meccano är inte att leka. Det var reklamen under 40- till 60-talet noga med. Det handlade om ingenjörskonst. Och jag började faktiskt på Tekniska högskolan, men lyckades aldrig fullfölja studierna.
Dessa pojkar skulle bli framtidens uppfinnare och vetenskapsmän, det utlovades i reklamen, och vilken förälder kunde motstå den framtidsutsikten för sin tioåriga pojke, så självklart kostade man på sig att se till att det låg en låda meccano i ett paket under julgranen. Min bror och jag lärde oss snabbt att identifiera dessa julklappar. Tyngden och ett omisskännligt skrammel avslöjade.
Det är kul att titta på reklamens bilder av dessa pojkar. De påminner om dagens hipsters.
Förebilder till dagens hipsters
Kortbyxor med halvlånga strumpor och välputsade lågskor. Skjorta och slips. Frisyrerna är slickade och med sidbena och gärna en lock som faller ner i pannan. Framtida charmörer på Stureplan.
Slipover
På fotot från 1954 poserar min lillebror och jag i dåtidens friluftskläder. Och jag har en slipover, precis som meccanopojkarna i reklamen. Mamma hade stickat den. Inga vidare funktionsmaterial på den tiden.
Det andra könet
När jag fick barn på 80-talet skulle, med Simone de Beavoirs ord, flickor inte vara det andra könet. Så min dotter Stina fick bygga med meccano. Här bygger hon dock med en dansk träbyggsats som påminner om meccano.
Till barnbarnens glädje
Numera har min meccanolåda hamnat i min dotterson Stures ägo. Men det är bara en slump att Sture råkar vara en meccanopojke och inte en meccanoflicka. Lillebror John försöker bygga så gott han kan.
Lådor i olika storlekar
När jag var barn fanns det lådor i storlek 00 till 9A. Hade man exempelvis en låda nummer 3 kunde kan köpa en tillbehörssats nummer 3A, så att låda 3 förvandlades till låda 4 osv.
Trälåda i slöjden
När jag hade gjort klart den obligatoriska skärbrädan fick jag göra min egen meccanolåda i träslöjden i årskurs sex. Den var tydligen välbyggd, för den håller för Sture än i dag.
Jätteprojekt
Idag finns det utställningar där övervintrade meccanopojkar, eller snarare meccanogubbar, tävlar om vem som kan göra den finaste modellen. Här räcker inte lådan i storlek 9.
Rätt som det är tittar jag nog in för ett snack och en titt på Meccanot mm. Mellan Ditt hälsingehem och utflyttade sonens är ju avståndet inte långt…😉.
Hej Sverker! Jo, du är så välkommen. Meccanot finns dock hos barnbarnen. Men modelljärnvägen väntar på ett besök från dig. Hör av dig när du är i faggorna. Mvh Björn
Kul att höra om din uppväxt och vad du lekte med. För min egen del hade fick jag ett Meccano och även en mindre järnväg med lok och vagnar men om det var en märklinjärnväg kommer jag inte ihåg. När jag tänker tillbaka på järnvägen kommer jag speciellt ihåg ljussignalerna. Det var skarpa röda och gröna ljus som jag än idag känner någon viss känsla för. På senare år när jag jobbade som byggnadssmed i Sigtuna hade vi en del jobb på Arlanda. Det hände att jag åkte tillbaka till Arlanda efter jobbet för att se det blålila ljuset på landningsbanorna. Det där med starka vackra färger på lampor har någon beröring med mitt innersta på något sätt.
Inga vidare funktionsmaterial på den tiden skriver du om slipovern. Varför? Den var ju varm och go och bättre att bära än stickade tröjor som jag än idag inte kan bära närmast kroppen. Jag hade en stickad långärmad tröja som hade trådar på insidan som jag alltid trasslade in fingrarna i när jag skulle ta den på mig. Men nää, stickade tröjor närmast kroppen känner jag obehag av bara att nämna det.
Kul att du har saker från din barndom kvar. Har själv varit allt för slarvig och inte tagit vara på saker, något som jag ångrar idag. Men nu är det som det är och jag har det jag har och får göra det bästa av det. Har jag bott kvar på samma ställe som där jag växte upp har livet sett helt annorlunda ut. Tuffa vidare med ditt tåg och njut av skapandet. //Tommy
Hej Tommy! Intressant med ljussignalerna vid järnvägen och på flygplatsen. Väldigt intressant. Undrar vad en psykoanalytiker skulle lägga för innebörd i detta. Kanske något om hur skönt det var att skåda ljuset efter att genom förlossningen ha frigjort sig från mamman. Jag har inte mycket kvar från min barndom. Bara meccanot och en kartong med dagböcker med onämnbart innehåll. Och skrivna med ett svårforcerat chiffer. Det tar mig flera timmar att tyda en enda sida. Annars är allt borta, exempelvis min Harley-Davidson 1934 års modell med sidvagn.Sen skulle man ha idag. Och, slutligen, jag gillar verkligen de moderna idrottskläderna i konstfiber. Dessutom lätta att tvätta och torka när man är på resande fot. Mvh Björn