Har vi kunnat kissa?

av | 1 maj, 2022 | Mitt liv | 12 Kommentarer

Jag fick en stroke

Den 1 maj 2019 fick jag en stroke. Ja, fick och fick, detta uttryck leder tanken till att det är något positivt, men så används ordet . ”Typ jag fick huvudvärk i morse”.

Nåväl, jag lyckades tydligen ringa efter en ambulans och fraktades till Hudiksvalls sjukhus. Numera kan man läsa sina journaler genom att logga in på 1177.se och det gjorde jag nu för att friska upp minnet.

Journalanteckningar vid inskrivningen

Självklart är journalanteckningarna koncisa och har ingen litterär verkshöjd. Så här har läkaren återgett vad jag vid inskrivningen på medicinkliniken berättade om min sociala situation:

Ensamboende i lägenhet i Näsviken. Bor stora delar av året dock hos flickvännen i Colombia. Har två barn som bor i Stockholm respektive Hudiksvall. Har eget företag i branschen ekonomi och bokföring. Har aldrig rökt. Dricker en stor starköl dagligen. Har en fysiskt aktiv livsstil och joggar 7 km varannan dag.

Kommentar: Jag hade en egen lägenhet i Medellín. Jag drack inte en stor stark varje dag, det här var ett genomsnitt.

Min dotter Stina var ett stort stöd för mig i samband med att jag fick min stroke. Det var tack vare henne som jag lyckades bli utskriven från sjukhuset efter bara två dagar. Det var också hon som självsvåldigt fixade en rullstol och körde mig genom sjukhuslabyrinten till röntgenavdelningen.

Det var dock lite kul att Stina i journalen benämns som mitt barnbarn. Hon ser väl ovanligt ung ut, samtidigt som jag ser ovanligt gammal ut …

Lustiga uttryck i journalerna

Jag hittar en del lustiga uttryck i journalerna. Exempelvis dessa:

Läppar: lena, ljusröda, fuktiga (låter nästan lite sexigt)

Hud/vävnad: Hel hudkostym (låter verkligen inte sexigt; hur är det om man inte har en sådan?)

Kommunikation: Pratglad. Svarar på frågor med en komisk klang. Nedsatt sjukdomsinsikt.

Närvarande vid undersökningen: Barnbarn till patienten. (Typiskt att jag ibland tas för farfar eller morfar till min dotter Stina, detta på grund att jag var 45 år när jag fick henne).

Funktionsnivå 2/5: Patienten vill absolut gå hem. Avråds från detta, övertalas av anhöriga att stanna kvar tills imorgon.

Planering: Överenskommelse om körförbud tills efter återbesök. (Jag fick alltså inte körkortet indraget).

Ett sådant halsband har jag alltid på mig för att sjukvårdare, i händelse att jag skulle råka ut för en olycka, inte ska börja skära i mig.

Konstigt språkbruk

Jag hade tur när jag råkade ut för min stroke, och blev kvar på sjukhuset i bara några dagar. Jag var ingen populär patient, utan klagade på personalens språkbruk när de använde “vi” när de menade “du”. Ett exempel:

En ung sköterska sätter sig bredvid mig på britsen för att ta ett EKG på mig. Hon inleder med att säga: Nu ska vi ta av oss tröjan. Vilka vi, tänker jag och drar till med ett skämt: Ja, börja du! Men hon fattar inte mitt skämt utan tycker att jag är en snuskgubbe.

Att detta inte är ett engångstillfälle visar sig nästa morgon när en annan sköterska frågar: Har vi kunnat kissa i natt? Vad svarar man på det? Att jag bara kan svara för mig själv?

Det visade sig senare att mina klagomål hade spritt sig i vården och en medarbetare i hemtjänsten i Näsviken berättade att det hade kommit anvisningar om att undvika vi-tilltal. Kul.

Några månader efter stroken återvände jag till Medellín och ramlade under en löptur runt universitetet. Det blödde mycket på grund av blodförtunningsmedicinen, men jag lyckades få stopp på blödningen med hjälp av alun som jag köpte på apoteket.

12 Kommentarer

  1. Tommy Hansson

    Hej Björn!
    Trots att du skriver om allvarliga saker som stroke har du en humoristisk sida att beskriva dråpligheterna inom sjukvården. Jag skrattar många gånger när jag läser dina berättelser om dina bravader du varit med om. Du tar verkligen vara på livet och gör det som många borde göra, nämligen leva! Jag vet inte om du kommer ihåg att vi träffades i Näsviken för snart tio år sedan när jag var hos er angående boken god man…. Jag minns i alla fall ett företag med en positiv personalkultur som man inte ser på så många andre företag, undrar vem som var orsaken till det? Jag kommer i alla fall fortsätta att följa dina berättelser om livet och dina resor, det är en ovanligt kul blogg att läsa.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Tommy! Kul att du uppskattar att jag skriver med humor även om det handlar om så kallade allvarliga saker. Jo, jag minns vårt möte på BL, vilket nu inte längre är mitt företag. De arbetskamrater som jag sålde till har fyra år senare sålt företaget vidare till ett holländskt riskkapitalbolag. Ja, du hör ju hur det låter. Men jag är absolut inte bitter. Jag har ett superbra liv med många nya äventyr. Snart ska jag cykla till Italien med en kompis. Mvh Björn

      Svara
  2. rolf engström

    Ja, jag har alltid misstänkt att du är en obstinat jäkel.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hahaha, Roffen. Obstinat … det är det bästa epitetet jag har fått på länge. Tack! Björn

      Svara
  3. Tommy Hildorsson

    Ja du Björn, så är det. Jag opererades för stroke på Akkis den 14 maj 2017. Jag låg inne en vecka med turban på huvudet. Dom borrade hål, stort som ett mercedesmärke står det i journalen, för att se hur det stod till därinne, ha, ha ,ha. Tömdes och sköljdes rent. Under tiden som jag låg för observation hade dom koll så att man andades ordentligt hela tiden. Vi var väl en 5-6 stycken i det rummet och då och då hördes hur sköterskorna uppmanade oss att andas. En eftermiddag när ett nytt skift började frågade jag om det var “vaktombyte i bregottfabriken. Då svarade en av sköterskorna, “tycker du att vi ser ut som kossor”.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Tommy! Det där med kossorna var riktigt kul! Så då är vi stroke-kamrater. Men till skillnad från med mig kunde man göra en trombektomi på dig, dvs borra upp ett hål och ta bort blodproppen. Min får långsamt avta av sig själv. Mvh Björn

      Svara
      • Tommy Hildorsson

        I mitt fall hade det läckt ut blod så dom var tvungna att öppna, tömma ur och skölja. Det var ingen propp utan en hjärnblödning, en ven hade gått sönder och fyllt ena halvan av huvudet med blod. Men så duktiga dom är som grejar sånt. Efter en vecka på Akkis fortsatte livet precis som innan utan några men. Kroppen blir skör när man blir gammal så det gäller att vårda den.

        Svara
        • Björn Lundén

          Hej Tommy! Oj, det låter läskigt, läskigare än min stroke. Men bra att allt fixade sig, och du får fortsätta att vårda din kropp så gott det går. Dock tror jag att det där med hälsan har ett stort inslag av lotteri. Mvh Björn

          Svara
  4. Frank Johan Ahlberg

    Ja, sån där bricka hade alltid farsan. Han åt väl blodförtunnande medicin i 25 år och en salig blandning av mediciner.
    Hepatit C fick drabbades han också av pga blodtransfusion, sånt händer väl inte idag. Han begrep sig inte riktigt på de här medicinska termerna riktigt och blandade ihop saker. En gång besökte jag honom på sjukhuset och det hade blivit en ordentlig röra när han kom dit. Han skulle ju berätta att han hade Hepatit C, men råkade kläcka ur sig att han hade HIV. De hade nästan letat ihjäl sig i journalerna (och de journalerna var ofantliga med allt han gick igenom i livet) för att finna något om detta. Till slut hade de ju dock konstaterat att det inte stämde alls.
    Ja, ja, så kan det gå när man inte har rätt på orden. Nu hade han fyllt 93 förra veckan om han levt, men det är snart 18 år sedan han knallande vidare. Känns inte som så längesen, men tiden går fort.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Frank Johan! Jag det gäller att uttrycka sig korrekt när man är i händerna på vårdapparaten. Det är nog mera tur än skicklighet om man kommer därifrån med livet i behåll. Fast din pappa var i alla fall 75 när han dog … Det där om hur fort tiden går är intressant. För mig går den nog varken för fort eller för sakta. Mvh Björn

      Svara
      • Frank Johan Ahlberg

        Ja han klarade sig väldigt, väldigt länge. Som barn levde vi ständigt med att han kunde trilla av pinn när som helst, men han överlevde mor med 1 dag från åtta år. Egentligen tror jag att han sörjde ihjäl sig, men det blev för tungt att pumpa runt blodet i stora kroppspulsådern till slut.
        Förmodligen har jag tränat och ätit lite hälsosammare än honom, men man vet ju aldrig vad som väntar morgondagen.

        Svara
        • Björn Lundén

          Hej Frank Johan, nej, det finns inga garantier. Själv tycker jag att jag som maratonlöpare och långfärdscyklist i Anderna inte borde ha fått en stroke. Men plötsligt låg jag där. Dock hävdade överläkaren på medicinkliniken att det var tack vare min goda kondition som jag återhämtade mig så bra och så snabbt. Men det kanske också var slumpen. Spring på i alla fall och fortsätt att äta hälsosamt! Mvh Björn

          Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Prenumerera på mina blogginlägg

Om du prenumerar här nedan, så kommer du att få ett e-post meddelande när jag publicerar nya inlägg. Du kan när som helst välja att avregistrera dig.