Anta att två personer båda älskar en lyxig måltid med god IPA, goda schweizerostar och parmaskinka. Vem njuter mest – den som har råd eller den som inte har det?
Den ene lever gott och kan unna sig denna typ av måltid kanske tio gånger om året. Den andre måste vända på slantarna, men lyckas en gång om året spara ihop till samma festmåltid. Frågan är: njuter den fattige mer eftersom det sker så sällan – och längtan, planering och sällsynthet förstärker upplevelsen? Eller är det ändå den rike som får störst samlad njutning, även om varje tillfälle kanske är lite mindre intensivt?
Vid första anblick verkar svaret luta åt den fattiges fördel. Det är lätt att tänka att den rike, som kan upprepa nöjet, riskerar att bli blasé. Medan den fattige bevarar något av nöjets skärpa, och kanske rentav njuter mer än tiofalt, eftersom upplevelsen är laddad med både längtan och högtidlighet.
Men vid närmare eftertanke kan detta vara en illusion.
Kanske går det inte att avgöra – för njutningen är inte ett statiskt mått. Den är beroende av hur vi tolkar vår situation. Den fattige kanske njuter mer i teorin, men i praktiken plågas hen samtidigt av oro: “borde jag ha lagt dessa pengar på något nyttigare, som skor till barnen?” Och den rike kanske får en blekare njutning, men slipper det dåliga samvetet.
Så vad återstår?
Kanske bara detta: njutning är inte bara en fråga om tillgång eller frånvaro – utan om vår relation till det vi har. Och den kan, paradoxalt nog, skärpas av brist men också förstöras av skuld. Det finns ingen enkel ekvation – bara olika sätt att uppleva och minnas en måltid.
Man pratar i ekonomin om marginalnytta. Att äta ett päron, eller 2, kan ge en stor upplevelse, medan det sjätte, bara bidrar marginellt till förhöjd subjektiv upplevelse. Den mindre bemedlade borde enligt marginalnytta-teorin få störst upplevelse, den bemedlade påverkas marginellt.
Hej Mikael, ja marginalnyttan är släkt med avtrubbningseffekten. Men den kanske man kan lära sig att betvinga. Som Epiktetos säger, det viktiga är inte hur du har det … utan hur du tar det. Mvh Björn
Njutning behöver inte ha att göra med om vi är rika eller fattiga. Det är dagen det handlar om och att leva här och nu, träffa människor, gå i en vacker skog, sitta i solen, lyssna på fåglar som sjunger. Ja, det finns många sätt att njuta och främst då att njuta av livet och inte av saker…..
Hej Håkan! Du har alldeles rätt, det finns massor av bättre saker att njuta av än en lyxmåltid och andra ting. Men just i det här exemplet är objektet detsamma, bara subjektet är två olika. Mvh Björn
Jag har själv haft det väldigt knapert och minns med guldglänsande skärpa när jag brände större delen av studielånet på en oxfilé på en fin krog. Lutar således mot den fattiga. Dock inte totalt utfattig.
Hej Erik, vilket härligt minne, och frågan är om du nu, med bättre ekonomi, skulle njuta mindre av samma oxfilé på samma krog. Ett liknande minne har även jag, när jag som fattig getfarmare bjöd min första kärlek på en dyr drink som heter Tom Collins på ett fjällhotell. Jag bad viskande servitören att servera mig läsk som bara såg ut som en drink, för att flickvännen inte skulle begripa att jag bara hade råd med en enda av dessa dyra drinkar. Jag misstänker att hon begrep, men att hon också var så finkänslig att hon inte avslöjade det för mig. Mvh Björn
Jag tror att det har med personen att göra. Det kan vara så att den fattige njuter mer för det är så sällan hen får uppleva något extraordinärt sen å andra sidan kanske inte hen kan njuta fullt ut för oro över allt annat som hen oxå behöver investera i tex kläder och skor till familjen.
Den rike kan å andra sidan vara den person som njuter av allt stort som smått ffa om det är någon som gjort något speciellt för hen, sen finns de som tillhör de rika som inte uppskattar något för allt är blasé och vardag gör hen.
Hej Britt-Inger, du har rätt i att det med säkerhet har med personen att göra. Och du har också rätt i att det kan ha betydelse hur njutningen, i det här fallet måltiden, har kommit till. Är det tack vare en annan människas välvilja, exempelvis om man delar måltiden med en vän, blir njutningen större. Mvh Björn
Ja, sannolikt blir de blasé, mycket vill ju ha mer och avtrubbningseffekten kommer som ett (före detta) brev på posten. Jag har själv “kostat på mig” en veckas resa en gång med ett gäng mycket välbeställda personer (resan gick på ett sexsiffrigt belopp…). Ett flertal av deltagarna hade gjort samma resa flera gånger men jag var nog en av dem som hade mest ut av alla festligheter, ett minne för livet så att säga. Nä, inget dåligt samvete tyngde (familjen var ju med…).
Annars är nog det dåliga samvetet mer en personlighetsgrej liksom. Om det bara är en själv som får äta havregrynsgröt i ett halvår (enligt Lena Anderssons modell) så får man väl kämpa med sitt eget samvete. Drabbar det andra som är beroende av mitt agerande skulle jag nog personligen tänka till och ta budgetvarianten istället.
Intressant fråga du ställer – jag tänker på EU’s ordförande Ursula von der Leyen som alltid flyger reguljärt på sina tjänsteresor. Jämför det med svenska ministrar med flera som åker privatjet (kråka, bulle på öfverklass-slang) till sina sammankomster – borde de ha använt merkostnaden till något mer behjärtansvärt? Fredagskaffe till sveriges äldreboenden typ?
Har du någon lyxresa på gång Björn? Eftersom du undrar? (Skämt…)
Ha det gott i så fall och skäms bara lite!
P.S. Ska du till Schweiz så hänger jag med, jag äälskar Appenzeller….
Hej Kjell! Avtrubbningseffekten är intressant. I det här fallet skulle det betyda att den rikes tionde måltid är betydligt mindre njutbar än den första. Och det ligger något i att det har med personligheten att göra. I mitt fall försöker jag medvetandegöra det jag är med om och kan liksom Epiktetos förespråkar välja hur jag ska ta saker och ting. Beträffande politikers vanor haver jag icke någon åsikt, eftersom jag aldrig tittar på nyheter. Mvh Björn
Du har befriat dig själv från nyheter? Även radio? Jag kan bara gratulera, du vinner lugn i själen kan jag intyga. Medvetandegöra låter väl lite som Carpe Diem? På tal om de gamla grekerna har jag bland västvärldens filosofer hamn i Epikuros, och det låter ju lite som han har svaret på din ursprungliga fråga – njuter bäst den som njuter mest!
Och i skrivandes stund “je me souviens” (jag drar mig till minnes) en situation som verkar passa in i detta sammanhang:
Jag var på en utbildning på en fransk internationell affärshögskola och luncherna intogs i skolmatsalen där blivande franska michelin-kockar stod för matbespisningen. Tänk dig att greppa en bricka och plocka på dig godsaker som sällan (aldrig) serveras på svenska diton. Affärsfolket stressade på och klarade raskt av måltiden – själv var jag alltid sist ut ur matsalen, ovillig att lämna den så snart. Ogillande blickar mötte mig från föreläsare när jag sent släntrade in i aulan. Tror mig när jag påstår att ingen egentligen begrep vad de serverades, utom jag. Som naturligtvis mådde som en prins efter lunchen. De hade vanan inne av lyxen – jag var novisen och kunde fullt ut uppskatta överdådet. Jag anade då att en annan egenskap nog måste till för att fullt ut kunna njuta av stunden, anlag för HSP (Highly Sensitive Personality) – något som bara cirka 20% av befolkningen har.
Vad tror du?
Hej Kjell! Vilken härlig historia från den lyxiga skolmatsalen, där du var den enda som inte hade blivit avtrubbad. Intressant att du har anlag för HSP. Det har även jag, åtminstone delvis. I varje fall Depth of processing och Sensing the subtle, men jag lider aldrig av Overstimulating eller obehagligt starka känslomässiga reaktioner. Mvh Björn
Hunger är bästa kryddan säljs det. Efter en lång fjällvandring smakar det gott. I vänners lag smakar det extra gott.
Jag tror att smaken styrs väldigt lite av basekonomin öht.
Hej Aini, du har rätt i att hungern (och sällskapet) nog är den bästa kryddan. I mitt exempel utgår jag dock från att båda personerna är lika hungriga och har samma slag av sällskap (såvida de inte avnjuter ensamheten). Annars blir frågeställningen inte relevant. Mvh Björn