Albert Camus, nobelpristagaren, skrev den här boken 1942. Den anspelar på den antika grekiska myten om kung Sisyfos, som till straff för att han mopsade upp sig mot överguden Zeus blev tvingad att rulla en tung sten uppför ett högt berg. Men när han precis har kommit upp, snubblar han och stenen rullar ner igen. Men skrattar bäst som skrattar sist. Sisyfos lurade Zeus på konfekten genom att bestämma sig för att älska det påtvingade kroppsarbetetet och förvandlade straffet till en belöning. På samma sätt tycker Camus att vi ska se livet. Det påminner lite om min favoritfilosof Epiktetos.