Albert Camus, nobelpristagaren, skrev den här boken 1942. Den anspelar på den antika grekiska myten om kung Sisyfos, som till straff för att han mopsade upp sig mot överguden Zeus blev tvingad att rulla en tung sten uppför ett högt berg. Men när han precis har kommit upp, snubblar han och stenen rullar ner igen. Men skrattar bäst som skrattar sist. Sisyfos lurade Zeus på konfekten genom att bestämma sig för att älska det påtvingade kroppsarbetetet och förvandlade straffet till en belöning. På samma sätt tycker Camus att vi ska se livet. Det påminner lite om min favoritfilosof Epiktetos.
Ett av de största stolpskotten i världslitteraturen. Camus försöker beskriva “människans livssituation”. Men någon sådan finns överhuvudtaget inte. Bara människors situation i ett ojämlikt kapitalistiskt samhälle. Försöker man beskriva “människan livssituation” talar man bara om att man är impregnerad med en borgerlig, idealistisk hållning och inte har någon större aning om någonting.
Hej Gunnar! Vilken kul vinkling du gör! Och du har alldeles rätt. Man måste se livet i en kontext, vilket faktiskt inte Camus gjorde i sin roman. Och det är lite märkligt, eftersom boken skrevs i en omvälvande tid 1942. Mvh! Björn