Det verkliga livstiden

Historien jag här ska berätta har jag själv upplevt under en cykeltur i det katolska Polen för några år sedan. Eller har jag verkligen  det? En liknande historia berättar nämligen den argentinske författaren Jorge Bucay i sin fantastiska  novellsamling Cuentos para pensar. Den är inte utgiven på svenska, men titeln borde i så fall vara Historier att betänka.

Min berättelse skiljer sig något från hans, men likheten är ändå slående. Hur kan det komma sig? Två själar, samma tanke, så kan det bli ibland. Eller så har de polska byborna läst Bucay. Eller så har Bucay rest i samma ödsliga landskap som jag. Jag vet inte.

Så här var det i alla fall, så vitt jag minns. Och mitt minne sviker mig ofta. Och så här är det – Sanningen är en skabbig get medan lögnen är en vacker kvinna.

Jag kom cyklande från Tyskland och korsade gränsfloden som heter Oder i Tyskland och Odra i Polen. Här på den polska sidan floden var landskapet platt och lite vattensjukt, på gränsen till träskmarker. När jag då och då försöker tänka mig reinkarnation och erinra mig ett tidigare liv, är det i ett sådant här landskap jag levde, med begynnande simhud mellan tårna av det ständiga barfotaplaskandet i det grunda vattnet.

Jag såg en liten by vid horisonten och styrde kosan i den riktningen. En bit utanför byn låg en kulle som verkade titta ner på det omgivande slättlandskapet. Jag svängde in på den smala grusvägen som ledde upp till toppen. Där var utsikten vidunderlig och jag ställde ifrån mig cykeln och satte mig på en slät sten. När jag packade upp min matsäck bestående av bröd och rökt korv samt en flaska äppelmust fick jag syn på en inskription på den vita stenen:

Andrzej Wroński levde i 8 år, 6 månader, 2 veckor och 3 dagar

Jag skämdes lite för att jag hade råkat sätta mig på en gravsten. Hade jag hamnat på en kyrkogård? Med viss möda reste jag mig på cykelstela ben och gick en sväng mellan träden. Och ja, där fanns flera gravstenar, många gravstenar. På den närmaste läste jag:

Agnieszka Wasick levde i 5 år, 8 veckor och 1 timme

Och på nästa:

Sigizmund Levansky levde i 7 år, 1 månad, 3 veckor och 1 dag

Jag gick omkring och läste flera inskrifter och noterade att alla hade dött som barn. Ingen hade levt mer än 11 år. Hade det grasserat någon fruktansvärd epidemi i trakten, och i så fall när hade alla dessa barn strukit med? Ingen av gravstenarna hade dödsdatum angivna.

Efter att ha packat ihop resterna av matsäcken trampade jag ner till byn för att försöka hitta någon som kunde förklara. Byn såg ut att vara tom på folk, men en pizzeria var öppen. Den kändes malplacerad i den gamla medeltida byn. Ägaren till pizzerian hade visserligen hört talas om den gamla kyrkogården, men visste inget närmare om den. Han pekade mot ett undanskymt café längre ner längs bygatan. Cykeln förde mig dit och utanför stod en åldring med vitt skägg. Ja, åldring och åldring, men han var rätt gammal i alla fall. Byn hade tillhört Tyskland före andra världskriget och mannen pratade tyska, ett språk som jag behärskar.

Jaså, sa den gamle mannen, du har varit på kyrkogården på kullen och blivit ledsen för vad du såg. Och nu vill du ha en förklaring. Jo den ska jag ge dig, och du behöver inte vara ledsen alls.

Och så berättade han om en märklig sedvänja i byn.

När en pojke eller flicka fyller femton år får han eller hon en speciell anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar, en sådan som var vanlig förr i världen. På varje sida i anteckningsboken finns två spalter. I den vänstra spalten ska personen skriva in varje njutning i livet. Det kan vara känslan av den första kyssen, när det första barnet föddes, den efterlängtade resan, en speciell kväll med kamraterna på krogen, svampplockningen med morfar, ja allt som gav njutning.

Jag svarade att det lät intressant, och frågade vad som skulle skrivas i den högra spalten.

Jo där skulle personen skriva hur lång tid respektive njutning varade. För den första kyssen handlade det kanske om bara några minuter, men glädjen över det första barnet kunde hålla i sig i mer än ett år. Tidsrymden skulle fylla i noggrant.

Och sedan när personen så småningom dör ingår det i byns rutiner att plocka fram den där anteckningsboken och summera tiden som den nu döda personen hade njutit. Den sammanlagda tiden skrivs in på gravstenen. För oss bybor är detta den enda tiden som han eller hon verkligen hade levat.
Den enda sanna och verkliga livstiden.