Lunch i Medellín
Min bror Magnus och jag äter lunch på en restaurang i Medellín. Det här utspelar sig under hans besök hos mig i Colombia. En ung man med en tjock sedelbunt kommer in på restaurangen. Han går runt bland gästerna och lägger sedlar på borden. Jag granskar dem som ligger på vårt bord och ser att det är venezolanska bolivares. När killen kommer till mig under sin andra vända frågar han om jag vill köpa en sedel. Han har alla möjliga valörer att välja mellan. Jag frågar vad de kostar och han svarar att jag får betala vad som helst.
– Oavsett valör?
– Ja, det spelar ingen roll.
Jag undersöker sedlarna närmare och en del har en valör på flera hundra tusen. Men så fastnar jag för den lägsta valören, bara hundra bolivares. Den har en romantisk bild av Simon Bolivar, mannen som befriade stora delar av Sydamerika från det spanska kolonialväldet. Hans fullständiga namn är imponerande: Simón José Antonio de la Santísima Trinidad Bolívar Palacios Ponte y Blanco.
Jag vill minnas att jag betalade 5 000 pesos (11 kr) för sedeln. Om man går in på en växlingssida på nätet ser man att 100 Bolivar = 0,00000000277688 SEK. När jag var liten fanns det ettöres kola, som inte var så himla små. För att betala en sådan måste man slanta upp 361 miljoner bolivares.
Simon Bolivar, frihetshjälte
Min colombianska plånbok
I Colombia köpte jag en fin plånbok men en bild på min favoritförfattare Gabriel Garcia Marquez. Han pryder sedeln som är på 50 tusen pesos, den näst högsta valören. Det finns en sedel på 100 tusen pesos, men en sådan har jag bara kommit över en enda gång. 50.000 pesos är 113 kr. Ska du köpa exempelvis en bil kontant krävs en skottkärra.
Det minsta myntet är på 50 colombianska pesos. Det motsvarar häpnadsväckande 4 miljarder venezolanska bolivares.
Gabriel García Márques, författare
Hittelön
Utanför en affär i Hudiksvall hittar jag en plånbok på parkeringsplatsen. Jag tittar och ser att där ligger 4.000 kr i kontanter och ett bankkort. På bankkortet finns ett namn. Jag använder min mobil och lyckas hitta ägarens namn och telefonnummer på internet. Jag ringer honom och han blir överlycklig när jag berättar att jag har hittat hans plånbok.
– Vänta, jag kommer på en gång.
Han tittar misstänksamt i plånboken, men ser lättad att alla pengarna och bankkortet ligger där.
– Stort tack. Och klart att du ska ha hittelön.
Så gräver mannen fram en sedel ur plånboken och sträcker fram den till mig. En tjugolapp.
– Nej, tack, det är bra. Jag behöver ingen hittelön. Det var bara kul att kunna hjälpa till.
Astrid Lindgren, författare
Till flödet av anekdotiska nedslag kring pengars flyktighet tänker jag bidra med ett svara på frågan om hyperinflationens orsak. Bidraget är gratis vilket inte betyder att det saknar värde.
https://klyvnadenstid.se/language/sv/2021/11/hyperinflation-3/
Hej Evert, små smulor är också bröd, därmed inte sagt att jag förminskar dina blogginlägg. Jag är väldigt förtjust i din blogg klyvnadenstid.se, och är glad över att du nu hittat till min blogg också. Mvh Björn
Kommer att tänka på en annan plånboksupphittare. Jag tycker mycket om den berättelsen.
In på polisstationen kommer en man med en plånbok innehållande några papper och ett par hundralappar. Man snabbkollar innehållet men ser ingenting som snabbt leder till ägaren. Rapport skrivs, polisen behåller plånboken och upphittaren lämnar stationen.
Senare ringer polisen, berättar att man lyckats hitta ägaren – som inte förstod det där med sedlarna. Han har bara använt plånboken för vissa papper. Upphittaren vidhåller att sedlarna låg i. Polisen kollar på nytt med ägaren, och återkommer till upphittaren – som då ger upp, och “erkänner”. Det fanns inga pengar då han hittade plånboken. Men givetvis skulle den lämnas till polisen, och att då komma med en tom plånbok var otänkbart; polisen skulle ju tro att upphittaren tagit pengar!
Så han la’ in några egna hundralappar – innan han gick in på polisstationen. Jag hoppas historien är sann, och i vart fall behöver vi alla sådana berättelser då och då!
Vilken underbar historia, Sverker! Jag väljer definitivt att tro att den är sann.
Tror inte du tagit emot 500 eller 1 000 kr om du blivit erbjuden det.
Hummm, bra synpunkt. Och du har nog rätt i att jag skulle ha avböjt då också. Men med en något annorlunda kommentar, faktiskt. Du som är löpare kan se fram emot mitt nästa inlägg om maraton i Irak.
Undrar om den generösa mannen läser din blogg? Eller om han på annat sätt får höra att du skrivit om erbjudandet att ge 5 promille i hittelön för den bälmatade pluskan?
Kanske en bekant till honom som hört om plånbokshistorien, läser din blogg?
Ja, jag har faktiskt inte tänkt på om mannen kommit till insikt efter händelsen. Jag har ju hans telefonnummer och skulle kunna ringa honom. Men jag avstår. Det vore elakt, samt dessutom förmodligen förgäves, att påpeka den promillesats som du beräknat. Så det får förbli en kul historia.