(Klicka på bilderna för att se dem större och rättvända)
Innan muren föll, när det fanns två Tyskland, intresserade jag mig mycket för Östtyskland, eller Deutsche Demokratische Republik (DDR) som styrdes av kamrat Honecker. Landet där gränspolisen kontrollerade dom som åkte ut ur landet hårdare än dom som åkte in.
Så när i september 2022 lusten att göra en lång höstcykling överföll mig blev Förbundsrepublikens ”nya” förbundsland Mecklenburg-Vorpommern målet. Det är den glesast befolkade delen i Tyskland och är relativt fattig. Delar av området har genom westfaliska freden tillhört Sverige och hade en svensk generalguvernör ända till 1812.
Den gamla östtyska flaggan med hammaren och passaren har passerat bäst före-datum sedan 1989.
Numera är produkten av den forna östtyska fordonsindustin, Trabant, ovanlig på vägarna.
På de fina vägarna är trafiken gles, och dessutom går det ofta fina cykelvägar i kilometer efter kilometer längs vägarna.
Tåg och färja
Jag tog tåget Hudiksvall – Trelleborg och därifrån nattfärjan till Rostock, där cyklandet började. Jag cyklade kors och tvärs och med en avstickare till Berlin med tåg. Där stannade jag dock bara en enda natt innan jag återvände till landsbygden. Återresan till Sverige gick med tåg via Hamburg och Köpenhamn. Också en trevlig sysselsättning. I Tyskland måste man ha munskydd på tågen, men inte i Danmark. Så efter gränsstationen i Padborg reste alla vidare i kretsen av samma medpassagerare, men nu utan munskydd.
På de svenska fjärrtågen måste min Brompton åka i sin väska för att få komma ombord. Så är det inte med barnvagnar, som faktiskt är större än min hopfällda cykel. Ombordpersonalen säger att orsaken är att en skitig cykelkedja annars kan smutsa ner andra resenärers bagage.
På de tyska tågen, även på intercitytågen, är cyklarna välkomna i en egen kupé. Brompton kurar ihop sig i ett hörn en bit från de andra – “riktiga” – cyklarna. På pakethållaren syns dess väska.
Trots att jag pratar flytande tyska är munskydden ett hinder för en perfekt förståelse.
På färjan Trelleborg – Rostock sov jag utmärkt i min hytt för eget bruk. Och med Brompton vid fotändan.
Världens lättaste tält
Mina cykelvänner hade avrått från att cykla på hösten på grund av det kyliga och fuktiga klimatet. Men kompisarna är inriktade på att bo i tält, vilket inte riktigt är min grej så här på ålderns höst. När folk jag mötte längs vägen frågade mig om den lilla väskan på pakethållaren innehöll ett litet tält skojade jag och sa att mitt tält är ännu mindre, det väger bara åtta gram (när jag kom hem kollade jag på köksvågen, och det väger faktiskt bara fem gram). Och så visade jag formatet av ett kreditkort med fingrarna. Med hjälp av detta bodde jag på bra hotell varje natt. Mest gästgiverier i mindre samhällen där det bjöds till rejäl frukost som start på nästa dags cykling.
Till Bützower Hof kom jag fram precis när det började regna. Tur som vanligt.
Jag har slutat fråga om jag får ta med cykeln till hotellrummet, utan jag helt enkelt gör det, och blir sällan hindrad. Är hissen alltför liten fäller jag enkelt in bakhjulet.
Nya bekantskaper knyts lätt vid frukosten. Här i Neustrelitz är det ett par från Berlin på långcykling till östersjökusten.
Elcykel bara för gamlingar
Förutom tältet frågade folk jag mötte om det verkligen gick att cykla så långt (42 mil blev det totalt) på så små hjul. Min Brompton har sexton tums hjul, men å andra sidan har den sex växlar. Det enda som kan vara jobbigt är om man hamnar i lös sand, så det bör undvikas. Alla elcyklister (och det fanns det massor av) frågade var elmotorn sitter på en Brompton och jag svarade att elcykel? – nej det är bara för gamla människor. Beroende på vinden cyklade jag mellan fyra och sju mil per dag och höll en snitthastighet, pauser inräknade, på elva kilometer i timmen.
På sådana här vägar går det undan på högsta växeln.
Här är det lägsta växeln som gäller. Och täta pauser för att med statens tillåtelse plocka frukt från träden längs vägen. Som syns på bilden var det äppelsäsong när jag cyklade.
Det fanns också päron och bigarråer.
Min packning var lätt, eftersom jag inte behövde sandaler, shorts, badbyxor och andra sommarkläder.
Härlig matpaus vid vägkanten. God knackwurst. Och bara Tyskland tyska Brötchen har.
Världens längsta byggnad
Den mesta tiden tillbringade jag på Tysklands största ö Rügen. Flest nätter bodde jag i Seebad Prora, på ett hotell inrymt i världens längsta byggnad. Bygget pågick 1936 – 1939, men färdigställdes aldrig, eftersom andra världskriget kom emellan. Adolf Hitler beslutade att här skulle tyska arbetarfamiljer erbjudas en billig tio dagars semester vid havet. Eftersom alla tio tusen rum för rättvisans skull skulle ha havsutsikt blev lösningen en ganska smal byggnad, men desto längre – 4,5 km.
Brompton njuter av havsutsikten från balkongen.
Renovering pågår fortfarande.
Drönarfoto: Ralf Roletschek.
Vi uppskattade verkligen att få göra din bekantskap på färjan mellan Trelleborg och Rostock. Efter färjeturen blev det mycket tågåkande och fantastisk cykling i Alperna för oss.
När vi efter hemkomsten besökte din blogg blev vi väldigt imponerade. Så mycket trevlig och inspirerande läsning!
Hej Lena och Björn! Ja, under en resa gör man ofta oväntade bekantskaper, som jag gjorde med er på färjan och när vi kom iland i Rostock och gjorde sällskap till järnvägsstationen. Vad härligt det låter med cykling i Alperna! Mvh! Björn
Trevlig läsning! Jag får flashbacks till “Rugen, Usedom och Wollin” en ordtrojka jag inte tänkt på sedan 50-talets geografilektioner på Högre Allmänna Läroverket i Borås. (Tyskt y hittar jag inte.)
Hej Sverker! Prickarna över tyska ü ligger på tangenten till höger om å på ett svenska tangentbord. Även jag är i den åldern så jag minns lektionerna om Rügen, Usedom och Wollin, men då i ämnet historia. Det är ju gamla svenska kolonier. Mvh! Björn
Underbar och intressant cykeltur! Du och Brompton har verkligen ett spännande och givande liv! Mvh Håkan Carlberg
Hej Håkan! Ja, så är det, både spännande och givande. Och nån gång blir det säkert cykling i ditt älskade Ligurien. Kanske stöter vi på varande på någon taverna i någon vägkorsning. Mvh! Björn
Björn i toppform! Världens lättaste tält- bara 5 gram!!! Den metforismen lånar jag.
Å så världens längsta byggnad på samma resa. Underbar dynamik – tack!
Hej Håkan, den får du gärna låna. Och detta var bara ett urval av allt tokigt som jag träffade på under resan. Mvh Björn
Fantastisk långtur med Bromton. Håller med att elcykel är till för gamlingar. Du gör helt rätt att cykla med ”lätt viltstängsel”. Maggan o jag gör lika när vi cyklar långt.
Hej Anders! Ja, när man är pensionär och inte har bråttom går oelektriskt lika bra, och är dessutom bättre för miljön. Jag inser att det är rättstavningsfunkrionen som skapat lätt viltstängsel när det egentligen ska vara lättviktstält. Kul! Ha det bra! Björn
Alltså, (min gamle vän) Adolf förstod nog människans många olika bevekelsegrunder. Jag ser inget fel i att erbjuda mänskorna semester am See. Och alaboheur om det medför kilometer-långa hus.
Och fina cykelvägar är också ett arv från Adolfs motorvägar och andra goda vägar. Iofs var skälet enl. hans eget citat “Meine Kanonen mussen blitz-schnell fahren ; können, mussen, sollen !” som han formulerade det, med viss emfas och med fradga i mungiporna,
hälsar din vän och beundrare Bertil
Ja, Adolf hade inte bara vansinniga idéer. Jag cyklade på fina lantliga vägar med otadligt lagd kullersten och utan fradga i mungiporna. Mvh Björn