På gubbcyklar i Tanzania

av | 26 december, 2021 | Cykling | 10 Kommentarer

Arusha-Tanga 40 mil

Den ursprungliga planen var att vi skulle hyra tre cyklar i Arusha. Det visade sig dock bli väldigt dyrt. Dessutom skulle vi bli tvungna att cykla tillbaka till utgångspunkten för att lämna tillbaka cyklarna, och det ville vi inte. Vi hade nämligen planerat att starta i Arusha i nordöstra Tanzania (vid Kilimanjaro) och sedan ta oss längs Usambarabergen ner till Tanga vid Indiska Oceanen, och därefter ta en buss tillbaka till Arusha. Distansen var 40 mil, och det tänkte vi oss att vi skulle avverka på en dryg vecka.

Oväxlade gubbcyklar

Snart stod det klart för oss att det bästa alternativet var att köpa cyklar i Arusha och sedan försöka sälja dem i Tanga. Så det blev fabriksnya cyklar från Kina. De var av märket Phoenix, de hade sålts i en miljon exemplar i Tanzania och såg robusta ut. Detta visade sig dock vara en chimär – man kan snarast säga att det är en bragd att kunna tillverka en cykel av så låg kvalitet.

Det bästa var priset

Men fördelen med dessa cyklar var att de hade en helt okej pakethållare, där vi spände fast våra ryggsäckar. Det är otympligt med packväskor. En ryggsäck är lättare att bära med sig när man lämnar cykeln, ryggsäcken är liksom gjord för det. Sadeln var också bra, bred och välstoppad och passade våra rumpor perfekt.

Men det bästa av allt var priset, 100 dollar per cykel. Det var samma pris som för att hyra en mountainbike en enda dag. Vi räknade med att kunna sälja cyklarna i Tanga, eller i värsta fall skänka bort dem till några som såg ut att behöva en cykel.

Framförhållning nödvändigt

I Tanzania finns det massor av vägbulor av det större slaget för att trafiken ska tvingas till en lägre hastighet (så kallade sleeping policemen). Dessa farthinder var inget större problem att passera med cykel, utan problemet var att när en bil framför en tvärnitade, gick det inte att nita lika tvärt på en Phoenix.

Någon fotbroms fanns inte, utan två handbromsar, en till framfälgen och en till bakfälgen. Men de fungerade så dåligt att bromssträckan blev tiotals meter, så vi fick ha en bra framförhållning, för att inte köra in i en framförvarande bil vid farthindren.

Någon bris på mat led vi inte av. På vägarna fanns det många ambulerande försäljare. Bananer ger bra energi för cyklingen.
Foto Kurt Gustavsson

Förvånade afrikaner

Men annars gick cyklarna faktiskt bra. När vi vant oss vid den ovanliga styrgeometrin, njöt vi av den perfekta utväxlingen. Det gick att ta sig upp för hyfsat branta backar och även att pinna på bra utför. Apropå det så ligger Arusha på 1600 meters höjd medan Tanga tangerar nollan, så det var i genomsnitt utför. I början vinkade vi kollegialt när vi mötte inhemska cyklister som också hade valt Phoenix, men snart insåg vi att i princip alla cyklar var av detta märke. Det var ungefär som att i Sverige vinka åt en annan bilist som också åker Volvo.

Vi väckte uppmärksamhet under vår färd. Tanzanierna tyckte vi kunde ha råd att ta oss fram med bil, och om vi ändå ville åka cykel kunde vi väl ha någon amerikansk lyxig mountainbike. Att förklara för en afrikan att vi i vår kultur frivilligt vill anstränga oss genom att springa, gå eller cykla skakar man på huvudet.

Första punkteringen

Så drog vi i väg ut ur Arusha längs Nyerere Road. Grusväg och dammigt som tusan när tunga lastbilar passerade med oförminskad hastighet. Men fina byar, lätt att hitta vatten i flaska, och ändå lättare att hitta Coca Cola. Vi åt grillade majskolvar och njöt av en perfekt temperatur, 25 grader i skuggan och ingen vind att tala om. Cyklarna rullade på bra, och vi bedömde att vi hade en snitthastighet på 12-15 km/h. Så kom en störtskur, och i panik tog vi oss in under ett tak.

När regnet upphörde och solen tittade fram igen, hade en av cyklarna fått punktering på bakhjulet. Vi chansade på att det var ventilgummit, så vi köpte några decimeter, och pumpade luft i däcket. Men efter några kilometer insåg vi att det inte var ventilgummit, utan en riktig punktering. Vi hittade en veranda utanför en frisersalong och där skulle vi byta till en av de medhavda reservslangarna. Men det var omöjligt. Vi kunde inte få av kedjan där den var innesluten i ett hermetiskt tillslutet kedjeskydd. Kent övervägde att slå sönder kedjeskyddet med en hammare, men vi andra hejdade honom genom att påpeka att vi i så fall skulle få mindre betalt för cykeln i Tanga. Så vi fortsatte att klura. När en av frisörtjejerna föreslog att vi skulle ta oss till cykelverkstan några hundra meter bort, nappade vi på förslaget och ledde dit våra cyklar.

Det är enkelt när man vet hur man ska göra

Mekanikern skakade på huvudet när vi höll fram reservslangen för att be honom genomföra ett slangbyte. Nej, det var bättre att laga slangen. Så med vana starka händer och utan verktyg krängde han av däcket, drog ut slangen och hittade hålet genom att stycke för stycke doppa slangen i en hink med smutsigt vatten. Sen tillverkade han en lagningslapp av en gammal slang, fasade av kanterna med en vass kniv, klistrade fast den med solution, pumpade i litet luft, och skulle kränga tillbaka däcket.

Det var då vi såg det. Fälgen saknade textilbandet mellan ekerändarna som stack ut inuti fälgen och slangen. Inte undra på att vi hade fått punktering. Så jag tog fram den oundgängliga hjälparen i Afrika – en rulle eltejp. Tre varv för att täcka de små utskjutningarna, och därefter däckpåsättning. Mekanikern beundrade motvilligt innovationen och vi tyckte att kinesen som missat detta när han eller hon monterade hjulet hade gjort ett dåligt jobb. Men vi insåg senare, efter ytterligare fyra eller fem punkteringar, att samma brist förelåg i samtliga hjul. Intressant var också att vi aldrig fick någon ny punktering på något eltejpat hjul.

Det var sådana här fälgband som saknades på alla sex hjulen. Inte undra på att ekernipplarna stack hål på slangarna i däcken.

Foto: Cykelkraft

Första hotellövernattningen

Det första hotellet, i en by strax innan Kilimanjaro Airport, var fint och bekvämt, och med myggnät över sängarna. Dessutom hade de en restaurang, där vi fick kall öl och köttstuvning. Mums efter fem mil på Phoenixarna.

Moshi

Dag två bar det i väg i gryningen till Moshi. Vi startade alltid relativt tidigt och hade som mål att ha hittat ett ställe att övernatta på senast vid tretiden på eftermiddagen. Hettan var besvärande framåt ett-tiden och dessutom ville vi inte utsätta oss för risken att behöva cykla i mörker.

Unisont sjöng vi ”On the road again” medan däcken ven mot asfalten. Människor vinkade åt oss och långdistansbussarna höll på att skrämma ihjäl oss med sina mistlurar till signalhorn. Det är vänstertrafik i Tanzania. Ett tag övervägde vi att cykla på höger sida så att vi skulle möta trafiken, men vi avstod. Vi hade små billiga backspeglar på cyklarna och så fort någon såg ett fordon som närmade sig varnade han de andra.

Vi kom tidigt till Moshi och hittade ett fint guest-house, ägt av en indisk familj. Cyklarna tog vi in i våra rum, det var den vanligaste lösningen, men våra cyklar kom att även få bo i tvättstugor, ha eget hotellrum eller vaktas av nattvakten på innergården.

Punktering nummer två

Under resan skulle det visa sig att vi aldrig var längre än högst en kilometer från en verkstad när vi fick problem med någon av cyklarna. Och alla verkstäder var ju märkesverkstäder, eftersom alla cyklar var Phoenix. Punktering nummer två, den här gången på ett framhjul, fixades på samma sätt som föregående gång. Killen tog inte ens av framhjulet. Priset var inte prutbart, det var 300 Tanzaniska Shilling, vilket motsvarar 1 kr 20 öre. Vi erbjöd killen en Coca Cola som dricks, men han ville hellre ha kontanter, så i fortsättningen gav vi 1.000 Shilling vid varje punktering.

Byarna glesnade, majsen övergick i buskstäpp och så småningom krökte vägen från söderut till österut. Och därefter till norrut, och nu med Kilimanjaro framför oss i stället för i ryggen. Hettan tilltog och vägbanan övergick i lös sand, som var svårcyklad. Där hade vi för att vi ville ta en genväg och slippa asfalten. När vi så småningom åter kom ut på huvudvägen var vi utpumpade och vräkte i oss grillad fisk på en restaurang.

Höna i mörkret

Nästa hotell var modernt och fint, och vi var de enda gästerna. Tre unga kvinnor arbetade på hotellet och erbjöd sig självmant att tvätta våra smutsiga kläder om vi bara köpte tvättmedel. Fantastiskt snällt. Det ville också gifta sig med oss, men vi avböjde artigt.

På kvällen gick vi för att dricka Serengeti och Kilimanjaro, favoritölen. Kvinnan som hade den lilla restaurangen, hade chips majai, vilket var vår stapelföda under hela resan. Det är potatisklyftor som friteras tillsammans med hackad lök och paprika i olja i en stekpanna modell mindre. Därefter knäcks några ägg ner i pannan och det blir som en omelett med pommes frites. Hett, bakteriefritt och mättande.

Men den här kvällen ville vi slå på stort och frågade på bästa kiswahili om vi kunde få kyckling. Jo, det gick bra. Så vi satt på verandan och njöt av kall öl och väntade. Och väntade. Så kom det obligatoriska strömavbrottet och det blev kolmörkt. Nya öl och ännu mera väntan. Så hördes ett förskräckligt oväsen från de bakre regionerna. En höna skrek i dödsångest och sedan blev det dödstyst. Ännu mera väntan. Kurt smög sig bort till köket och kom tillbaka med rapport om blodigt golv och att hönan nu plockades. Två timmar efter beställningen kom hönan in på tre tallrikar med ris. Mycket gott om än något segt.

Ett anat favoritöl, Kilimanjaro Premium Lager, med den snöklädda toppen på Afrikas högsta berg på etiketten. Kilimanjaro är också världens högsta fristående berg, som inte ingår i någon bergskedja.

Ölet med samma namn är en ljus lager med 4,5 % alkohol. Det har fått betyget 3,07 (av 5,0 möjliga) på untapped.com, vilket inte är något att hänga i julgran.

Vilse i bushen. Och ingen mat och dryck i sikte. Det var bara att trampa på i den rätt lösa sanden.

Trafiken värst

Vi råkade aldrig ut för något hotfullt under vår cykelfärd. Inga rånförsök, inga stölder, bara vänliga människor. Ändå var cykelturen bland det farligaste jag har gjort i Afrika. Faran var den fruktansvärda trafikkulturen, som skördar ofattbart många dödsoffer. Varenda en av mina vänner i Tanzania har förlorat någon när och kär i en trafikolycka. Främst är det den tunga trafiken som är boven. Gamla överlastade lastbilar utan bromsar, överfulla bussar som kör alldeles för fort. Man litar till försynen, oavsett om man är kristen eller muslim. Många chaufförer tar droger för att kunna hålla sig vakna under flera dygn långa arbetspass.

Oskyddade trafikanter som cyklister har en smal remsa invid vägkanten att hålla till på. Nyanlagda vägar har en asfaltkant som är två decimeter hög. Halkar man ner där, cyklar man omkull och hamnar i bästa fall i diket, i sämsta fall ut på körbanan. Bäst tyckte vi det var att cykla först, för då slapp man se hur liten marginalen var när den tunga lastbilen körde om kompisen framför.

En lastbil välte på landsvägen, men det var 100 meter innan den kom ifatt oss. Orsaken var säkert det enorma överlasset av bananstockar, som fick bilen i gungning. Chauffören och två passagerare klättrade ut ur förarhytten och skrattade hejdlöst åt den märkliga synen med bilen som låg på sidan.

Cykelaffärer i Tanga

Efter en veckas cykling återstod bara en dagsetapp till målet i hamnstaden Tanga. Vid frukosten på en bar vid vägkanten träffade vi en man som pratade bra engelska och som var nyfiken på vårt cykeläventyr. Vi förklarade att vi gärna ville hitta någon i Tanga som ville köpa våra cyklar. Han skrev ner en adress på ett papper och förklarade att det var en kompis till honom, en indier, som hade en cykelaffär inte långt från busstationen. Vi tackade för tipset och fortsatte de sista milen.

Plötsligt slog det oss. Inte en enda Phoenix! I resten av Tanzania såg man dem överallt, men direkt när vi passerade kommungränsen till Tanga hade de ersatts av små fula gråa damcyklar. Även dessa var kinesiska, men av ett helt annat märke. Inte en Phoenix så långt ögat nådde. Det bådade inte gott. Vi gick in i en cykelaffär och frågade om ägaren ville köpa våra cyklar, men han bara skakade på huvudet och sa att han inte handlade med Phoenix. Inte till något pris alls? frågade vi. Nej, inte till något pris alls.

Vi trampade vidare och hittade efter ett visst letande den indiske cykelhandlaren. Och till vår stora glädje vimlade det av Phoenix i butiken. Kanske vad han den ende Phoenix-handlaren i Tanga. En ung man kom ut på gatan och vi förklarade vårt ärende. Han ville se kvittot på cyklarna, det hade något med skatten att göra, sa han. Tyvärr hade vi inte haft en tanke på att ta med kvittona, så de låg i en låda i Arusha. Han frågade vad vi ville ha för ekipagen, och vi sa 70 dollar styck. Han lämnade oss oroligt väntande för att gå in och ringa sin pappa. Så kom han tillbaka med erbjudandet om 50 dollar styck. Vi försökte med 60, men han var obeveklig, så vi slog till. Det betydde att vi betalat 335 kr för drygt en veckas cyklande per person. Inget att klaga på.

Jag tror han gjorde en bra affär. Med litet putsning kunde han nog sälja dem som nya. Vi hade ju lagat mycket så att de var i bättre skick. Och lindat eltejp inuti fälgarna.

 

Tidningen Cykling

Artikeln, som jag skrev, publicerades i Cykelfrämjandets tidning Cykling i nummer 1 från 2014

Reklamskyltar för Pepsi Cola överallt. Vanligare än vatten i flaska och dessutom billigare. Det var inte tillåtet att ta med flaskan, utan drycken skulle inmundigas på plats, eftersom tomflaskan måste återlämnas. Det var på samma sätt med ölen.

10 Kommentarer

  1. Christoffer

    Hej Björn! Trevlig berättelse. Får mig att tänka på min fars berättelse som jag har, om hans cykeltur från Norra Råda till Garmisch Partenkirchen 1937. Han fick sällskap med faster Elisabeth och din far Ingemar till över Jylland, därefter många långa mil till Bayern. Han cyklade på en enväxlad hoj med ballongdäck, sov emellanåt i höstackar, köpte 1 liter mjölk varje morgon och drygade ut kosten med äpplen som han plockade längs vägen. Han hälsade på sin goda vän Isabel som gick på sjuksköterskeskola i Berlin. Pappa gick på Chalmers, Väg- och vattenbyggnad och såg med häpnad hur man byggde vägar och broar och upprustade hela vägnätet i Tyskland. Med vänlig hälsning Christoffer.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Christoffer, vilken intressant berättelse! Vilken bragd av din pappa. Och att han med egna expertögon fick se tyskarnas förberedelser inför andra världskriget. Den reseberättelsen ser jag fram emot att läsa nån gång. Mvh Björn.

      Svara
  2. Sverker Thorslund

    Trevlig berättelse Björn! Tyckte mig känna igen den… Kanske har Du publicerat den annorstädes än i Cykelfrämjandets tidning Cykling?

    Fortsatt fint 2022 🚴‍♀️! Sverker

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Sverker, vilket minne du har! Jo, förutom i tidningen Cykling 2014 fiskade jag upp historien till min självbiografi ”Så vitt jag minns …” som jag skrev 2018. Fast i självbiografin finns inga bilder. Mvh Björn

      Svara
  3. Anders Hedström

    En fantastisk resa. Bara att komma på att göra resan med alla saker som kan hända på vägen. Tänker man utanför boxen så får man mycket upplevelse på köpet. För mig räckte det att cykla Stockholm – Hudiksvall. Anders H

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Anders! Ja, jag vill minnas att du i samband med att jag köpte någon Citroën av dig berättade att du cyklade Stockholm-Hudiksvall och då var det väl också på en tämligen enkel cykel, precis som vi hade i Tanzania. Brukar säga att det är ingen sport att cykla på en racercykel. Mvh Björn

      Svara
  4. Bitten Jonsson

    Vilken häftig historia. För en som anser att ”Camping is walking barefoot at Hilton” dock på senare år , det fanns en tid då jag gjorde liknande saker men cykla har jag aldrig fallit för. Låter som att ni hade kul, minus trafiken då.

    Svara
    • Björn Lundén

      Hej Bitten, den är kul, den där om camping. Jag förstår att du har haft häftiga och äventyrliga upplevelser i ditt liv och vi har olika saker att falla för (eller fall av ibland). Mvh Björn

      Svara
  5. Hudik-Anders

    Underbar läsning Björn!
    Du är grym!!

    Svara
    • Björn Lundén

      Tack Anders! Ja, när jag tittar tillbaka på mitt livs äventyr, så finns de onekligen pärlor. Jag har varit, och är, lyckligt lottad. Inte i första hand för att jag har kunnat göra så mycket, utan främst för att viljan har funnits där. Och nu när jag inte längre arbetar på BL har jag tid att ägna mig åt bloggandet. Än en gång tack för berömmet. Mvh Björn

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Prenumerera på mina blogginlägg

Om du prenumerar här nedan, så kommer du att få ett e-post meddelande när jag publicerar nya inlägg. Du kan när som helst välja att avregistrera dig.