En dag med Henrik
Medellín, Colombia är min hemstad i Sydamerika. Här är en rapport från en dag tillsammans med min svenska kompis Henrik, som bor både i Panama och Colombia.
Benmotion på dagen
På dagen blev det motion för benen. Vi cyklade tillsammans i ciclovian, ett motionslopp på 48 km som körs varje söndag i Medellín. Då stängs motorvägens ena körfält av för biltrafik. Helt underbart med allt från elitcyklister till pensionärer som jag. Både Henrik och jag hade våra hopfällbara cyklar och pinnade på så gott vi kunde.
Jag bor i Laureles, ungefär mitt emellan loppets ändpunkter, så jag inleder söderut i svagt uppförslut motströms Medellínfloden till Itqaguï. Där tar avstängningen av motorvägen slut, så det är bara att vända och cykla i medlut längs floden ända till Niquia i norr, där man kan få fruktsallad från gatustånd längs vägen. Och därefter söderut och hem, medan Henrik vek av hem till sig.
Armträning på kvällen
En dusch, en koll att mitt medicinska experiment med cykelbyxorna har fungerat väl, en tupplur och därefter en taxi till Henriks hemtrakter i La Magnolia för en alekväll. Det blev en riktig heldag. På kvällen blev det mest träning av armen och armbågen när glaset skulle lyftas från bordet, föras till munnen och slutligen vinklas så att innehållet rann ner i strupen.
Medicinskt experiment
Jag har gjort ett intressant medicinskt experiment på mig själv. Under två tidigare långa cykelturer har jag drabbats av blodblandad diarré i tre dagar. Jag googlade på [bicycle, diarrhea, blood]. Och fick några träffar, som gick ut på att om man har cykelbyxor som är trånga i midjan, så stryps blodtillförseln till magen, så tarmarna slutar fungera.
Trånga var bara förnamnet på mina cykelbyxor, med resår som gjorde att kroppen snördes av på mitten. Så jag gick till min kompis skräddaren i Laureles som gör allt för mig på nolltid. Han sprättade bort resåren och ersatte den med en mjuk snodd att knyta runt midjan. Tyg fanns det tillräckligt av. Och utan att känna mig som en stoppad korv kan jag nu cykla hur långt som helst utan minsta problem med magen.
Ingen hade så små hjul på sina cyklar som vi.
Till och med poliserna är cykelburna och väldigt trevliga. Bilden är tagen vid södra vändpunkten i Itaguï.
Efter all öl var det dags för var sitt glas Aguardiente på en liten bar. Det är ett aniskryddat brännvin med bara 29 % alkohol.
Du är då ute och rör på dig, Björn. Oj, det var ju verkligen en upptäckt. Blodig diarré låter inget vidare och tänk att det går att lösa så enkelt. Så glad att jag blev prenumerant på din blogg. Tack också för inlägget om ansvarsfrihet i ideella föreningar. Cykla väl, Eva i Dalby
Hej Eva, ja inlägget om ansvarsfrihet har jag fått många mejl om. Många föreningsmänniskor har fått en impuls till att ändra sina stadgar.
Ja, Björn det var en härlig dag, med träning för både armar och ben.
Ja, verkligen, önskar att du kunde komma och hälsa på mig i Medellín en dag. Eller jag dig i Italien.
Hej, Björn!
Slutsatsen av ditt medicinska experiment bekräftade dessutom min uppfattning, att hängslen är vida överlägsna bältesremmar som byxhållare. Och känslan av frihet, som infinner sig när byxorna bärs upp av hängslen istället för en hårt åtdragen byxrem under naveln, är ju magnifik! Man liksom flyter fram.
För övrigt hade jag mycket nöje av din mycket intressanta och mångfasetterade beskrivning av Karlssons fortsatta, enastående eskapader och utveckling i del II av Hemsöborna!
Allt gott!
/Sigvard Utbult
Ja, Sigvard, liknelsen med Hemsöborna är hedrande. Den tar jag till mig. Och det där med hängslena också.
Det är något med cyklister????. En annan så’n vän, Lennart Arnstad, saknar jag ofta. Tack till AB för att den här minnesartikeln* ligger kvar på nätet!
*) https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/J1O7qb/nar-varen-vaknade-slutade-hjartat-sla
Ja, Sverker, en väldigt fin artikel, verkligen
Låter som en härlig dag. Ditt medicinska experiment och lösningen genialiskt.
Ja, doktor Google är duktig och upplevs ibland som ett hot av riktiga doktorer.