En morgonpromenad genom tre länder bjuder på illegal gränshandel, en pratglad pensionär med dramatenvagn och en olaglighet som jag upptäcker först i efterhand.

Och så är det angenämt att stöta på Elsass igen, där jag tidigare har cyklat med min Brompton.

Det anrika Hotel Schweizerhof  ligger vid torget utanför Centralstationen i Basel. Där tar vi in, min kompis och jag, när vi tågluffar i Europa sommaren 2026.

Morgonen därpå gör jag en utflykt. Hotellet förser mig med ett BaselCard för gratis resor med lokaltrafiken och alldeles utanför hotellet hoppar jag på spårvagn nummer 8 för att ta mig till ändstationen vid järnvägsstationen i Weil am Rhein. Vad då? Det ligger väl i Tyskland? Ja just det. Den här spårvagnslinjen är lite ovanlig; den går genom två länder.

Det är ganska tomt i vagnen i början, men när vi närmar oss floden Rhen och den tyska gränsen kliver det på mycket folk. Enbart pensionärer. Och med dramatenkärror och kassar av IKEA-modell. Jag slår mig i slang med en mustaschprydd gubbe i keps, som blir glad över att få prata med en tyskspråkig svensk. Han berättar att han ofta tar den här turen och kliver av alldeles vid gränsen till Tyskland. På den tyska sidan ligger (väldigt påpassligt) ett gigantiskt köpcentrum. Där handlar han mat, som är billigare där, och dessutom får han tillbaka den tyska momsen, eftersom varorna förs ut till ett land utanför EU (Schweiz).

– Ein gutes Geschäft, säger den gamle mannen med ett knipslugt leende

– Du måste ha en stor familj, säger jag och pekar på vagnen och alla kassarna.

Det visar sig att han köper åt vänner och bekanta när han ändå är där (fast reglerna säger att det ska vara strikt personliga inköp).

– Ein noch besseres Geschäft.

Det handlar inte om så mycket pengar, men gubben säger att varje Pfennig räknas när man är fattig pensionär.

Jag fortsätter med spårvagnen till ändhållplatsen fullständigt omedveten om att jag nu är en internationell plankare. Först senare får jag reda på att mitt BaselCard inte gäller för den tyska sträckan och att det kunde ha blivit dryga böter.

Tillbaka vid gränsen tar jag en promenad över gångbron till Frankrike och tittar bort mot gränsmarkeringen Dreiländerecke, där Tyskland, Schweiz och Frankrike möts.

På kvällen tar jag en annan spårvagn, och går till fots över gränsen till Frankrike. Jag får bekräftat att det faktiskt handlar om tre språk. I Basel och i Tyskland pratar man tyska, så med franskan blir det bara två språk. Men nu kommer det tredje: Elsassiska, som är ett regionalt språk i regionen Alsace (Elsass) i Frankrike. På skylten står det ”Vi pratar elsassiska” och ”det våras för vårt språk”.