Dags för tyngre grejor
1972 greps jag av den gröna vågen, och vi flyttade till Hälsingland och startade en getfarm. Ingivelsen att köpa en arbetshäst kom när jag var på väg till Bergsjö för att leverera getost. I Hamre svängde ett ekipage lugnt och tryggt ut på landsvägen. Två tjejer på en fyrhjulsvagn förspänd med en ardennerhäst, en fux med bläs i midsommartid. En sådan häst skulle jag ha! Efter alla ridhästar var det nu dags för tyngre grejor.
Många redskap
På en gård i Uppland hittade jag Tina, ett treårigt sto som uppfödaren bara hade tömkört, så jag fick köra in henne själv. Hennes främsta egenskap var att hon var orädd. Det gick att köra henne på den trafikerade landsvägen utan problem. Jag körde in henne för fordon med hjul och med medar. Samt för diverse redskap såsom snöskopa, slåttermaskin, konstgödselspridare, harv och såmaskin.
Med Stina på min rygg
Dottern Sina fick sitta i en bärsele på min rygg när jag gick bakom häst och såmaskin fram och tillbaka på åkern. Likaså när jag harvade. Sådd och vältning var Tinas favoritsysselsättningar. Det var inte så tungt och så var det på våren innan invasionen av hästars svurna fiender, broms och knott. Hon var också enastående på att göra sådragen i räta linjer utan hjälp av tömmarna.
Med prärievagn till Bollnäs
Med en flickvän och hennes barn fick Tina dra en stor vagn längs landsvägarna från Norrbo till Bollnäs och tillbaka. Vi slog läger på någon åker för natten, satte upp en beteshage åt Tina och själva sov vi i vagnen som såg ut som den som nybyggarna hade när de korsade den nordamerikanska kontinenten.
Skogen min favorit
Skogskörning var min favorit. Jag hade några special redskap för att köra ut grova timmerstockar, bland annat en domänsax, en finurlig uppfinning som egentligen dött ut med generationen innan mig, men som fick en kort respit i och med den gröna vågen. Man pratar mycket om utrotningshotade konstiga grodor och insekter i skogarna, men det som redan är utrotat är självverksamma skogsägare med häst och motorsåg.
Det sorgliga slutet
När Tina var 26 år blev hon krasslig, så veterinären avlivade henne och kroppen begravdes i en speciell grav för hästar på soptippen. En sorglig dag.
Det här ovanliga redskapet sprider konstgödseln jämnt och fint på betesvallen.
Vid fikapauserna har Tina sin klorofyllgröna matsäck framför hovarna.
Tina var trygg och snäll och älskade att bli ryktad. I härbret till höger i bild hade jag min bokföringsbyrå i Björsarv.
För barnen var det ett äventyr att åka vagn efter Tina genom byn. Längst fram sitter Stina med röd tröja.
Tina fick två föl, det här är det förstfödda, en äkta liten ardenner som får springa lös när vi kör hem hässjat grönfoder (ärter och havre).
Vedkörning i skogen var en favoritsysselsättning. Ingen traktor här inte.
En gång när vi skulle köra in med en harv genom grinden i elstängslet höll det på att gå riktigt illa. Jag snubblade och råkade köra elstängselhandtaget i bogen på Tina som tog ett språng med harven efter sig. Den landade på min ländrygg, Ajajajaj. Tur att jag redan då hade lite hull som dämpning.
En 3,5 tums enbets (för en häst) slåttermaskin var tung att dra, men det gick. Det gällde att ha knivarna vassa. Den här hade en sluten växellåda, vilket var bättre än att ha växeln i hjulen, då det kunde dras in gräs däri.
Hässning av hö var inte så kul för Tina, eftersom det kom väldiga svärmar av broms. Det var en konst att lägga upp gräset på den översta stången, och därefter kamma hässjan så att regn flöt ner på ytan i stället för att tränga in.
På vintern fanns inga bromsar eller myggor. Den gamla dyngsläden gjorde tjänst för alla typer av transporter på gården.
Rivalitet mellan hästraserna
Vi som hade arbetshästar förenades i detta gemensamma intresse. Men det ska inte förnekas att det fanns en viss rivalitet mellan de som körde nordsvenskar och oss som körde ardenner.
Intressant och trevligt blogginlägg som väckte nostalgi hos en gammal bondpojk som hann uppleva hästen som en viktig “medarbetare” i jordbruket.
Att du, som stadsbo, så snabbt kom in i bonderollen imponerar.
Extra roligt att du i bloggen, lyckats få med så många olika arbetsmoment där hästen stod i centrum. Att du dessutom illustrerat med fina foton gör det hela än bättre.
Fotot där du kör släpräfsan framför hässjan, påminner om motiv från Söderhamnsboende illustratören Anders Olssons väggbonader.
Även flera av övriga foton skulle gott försvara sin plats på väggen, med eller utan ram.
Bilden som illustrerar skadan efter incidenten med harvest och elstängsel förskräcker dock.
Tror att du utifrån din text och ina foton skulle kunna ta fram en romantisk bok om hästen i det gamla Bonde-Sverige som allt färre har egna minnen av.
En bok för såväl gamla som unga
Hej Erik! Jag blir glad när du, som också har upplevt hästen i jordbruket, uppskattar mitt blogginlägg. Jag kom inte direkt från storstaden, utan bodde några år innan flytten i Alsike, söder om Uppsala, där jag hade häst och hjälpte till i grannens jordbruk. Det finns ett inlägg om mina ridhästar i bloggen. Anders Olssons målningar känner jag till, och jag har faktiskt tillstånd att använda dem i reklamsammanhang. En bok har jag funderat på, men kanske hellre en dokumentärfilm om gröna vågen. Mvh Björn
På 80-talet använde vi min hopphäst Bianca till att dra hem lätta vedlass på vintern och hon var alltid med vid hässsning.
Bianca verkligen älskade att dra, speciellt ved från skogen, hon var het i sitt temperament så ibland om hon lärde sig vägen bland stubbarna kunde det gå fort 🙂 (likt en agilityhund som springer i slalomhindret) hon fullkommligt älskade utmaningen, var bara att hålla i hatten och hänga med och lita på henne för hon fastnade aldrig med släden när vinnarskallen tog över. Jag är så glad att jag har fått uppleva och jobba med en häst på det viset.
Hej Karin! Vilken härlig historia! En hopphäst är väl så långt från en ardenner man kan komma. Jag förstår att det kunde gå undan. Själv har jag aldrig varit särskilt riskbenägen, utan föredrog ett långsamt tempo. Mvh Björn
Vi hade en fantastiskt snäll och fin ardenner på gården när jag var barn, det är 50 år sedan nu. Hon hette Blenda och återkommer ofta i mina barndomsminnen.
Hej Frank Johan! Ja många av oss har ljusa minnen från barndomen av arbetshästarna på gården. Fint namn, Blenda. Mitt första minne är från Bredalslia i Norge, där brorsan och jag var på sommarlov, och de hade en nordsvensk häst som jag fick rida på. Det blir nog en blogg om den tiden också. Mvh! Björn
Härligt inlägg , väckte fina minnen från min barndom när det var slåttertid nedanför barndomshemmet. Det var nog en nordsvensk, den skenade vilt en gång och alls blev rädda. Minns även doften av nyslaget hö och hässjorna som vi lekte vid. Ett annat minne från dessa dagar var att plocka smultron på strå,
Hej Bitten! Vad roligt att du, som så många andra i Hälsingland, har minnen från höslåtter med häst. Och smultron på strå kan man fortfarande göra, trots att hästarna i jordbruket är borta. Mvh! Björn
Kommer mycket väl ihåg när ni landade i Björsarv. Min äldsta son bor nu i ert hus i Björsarv.
Hej Ola! Vad roligt, och jag minns så väl hur fint vi blev mottagna i Björsarv när vi kom som grönavågare från Stockholm, inte minst av din familj. Ljusa minnen! Mvh Björn