På rymmen

Riktigt varför vet jag inte nu, och jag visste det nog inte då heller. Men en natt i den isande januarikylan 1965 står jag och liftade söderut från Stockholm. Jag är på rymmen från min hemliga militärtjänst på K1, Livgardet i Stockholm. Mitt mål är att ta mig till Paris.

Utan uniform

Projektet är vansinnigt, men jag har åtminstone den goda smaken att inte rymma iförd fältuniform. Dock har jag arméns kalsonger och vinterstrumpor på mig. Jag har en vag uppfattning om att rymning bestraffas med fängelse, men driften att ge mig i väg är alltför stor för att jag skulle kunna hejda mig. Senare får jag klart för mig att det är en försvårande omständighet att hålla sig undan utomlands. Det hade varit bättre om jag hade rymt till Värmland.

Till Paris

Jag behöver inte stå så länge i snögloppet vid vägkanten med min lilla väska i handen och pass och ett minimalt sparkapital i innerfickan innan jag får lift med den första långtradaren. Väl framme i den franska huvudstaden tar jag in på ett enkelt hotell i det ruffiga Quartier Latin i närheten av tunnelbanestationen Maubert­Mutualité. Portvaktskvinnan, dygnet runt klädd i nattlinne och tofflor, vakar som en hök över alla som går in huset. Men hur billigt det än var kan jag inte förhindra att min magra reskassa minskar och när kontanterna (några bankomater fanns inte på den tiden) är nästan slut lämnar jag hotellet och ansluter mig till stackarna som sover i väntsalen på tågstationen Gare du Nord. Ibland kommer kvinnor från någon kyrka med varm dryck och en smörgås.

Bullstölder

Jag blir också expert på att stjäla stora bullar som ser ut som kanelbullar fast utan kanel men med russin. Bagerierna har dem på stora brickor ute på trottoaren och det är enkelt att smussla ner en sådan i fickan på min rock. Jag är fortfarande förtjust i dem och passar på att köpa dem varje gång jag är i Paris. Raisin kallas de.

Bryska poliser

Vid två­tretiden på natten dyker poliser med hårda nypor upp i väntsalen och bryskt köra ut de människor som inte har biljett till ett tåg inom de närmaste timmarna. Även jag körs ut i kylan och år traska omkring på gatorna för att hålla värmen.

En natt är en polispatrull i antågande med urstarka ficklampor och alla blir oroliga. Då dyker det upp en man ur ett hål. Man håller på med något byggnadsarbete och i ena hörnet av den enorma väntsalen har man grävt upp golvet. Det ligger en grushög bredvid. I den gropen blir alltså en man synlig och han vinkar åt mig. Jag vänder mig om för att se vem bakom mig han vinkar åt. Men det är mig han menar och han vinkar ivrigt att jag ska skynda på.

Ner i gropen

Allt är bättre än att bli utslängd av polisen så jag springer de få stegen till gropen och hoppar ner. Mannen tar tag i min arm och drar ner mig i en trång gång så att poliserna inte får syn på mig. Vi sitter tysta på huk i halvmörkret tills det inte hörs något från väntsalen och poliserna verkar ha gett sig i väg.

Mannen, som är prydligt klädd, det är bara skorna som är leriga, gör tecken åt mig att följa med. Präglad som jag är vid militär ordergivning följer jag efter honom utan att ställa några frågor. Den mörka tunneln lutar svagt nerför och längre bort anas ett svagt ljus. Det luktar avlopp och jag förstår att vi är på väg ner i Paris kloaker.

En underjordisk värld

Där uppenbarar sig en underjordisk värld befolkad av märkliga varelser. Kanaler med avloppsvatten med avsatser på båda sidor där det är meningen att man ska ta sig fram. Smala rangliga broar som korsar kanalerna. Människor i skrymslen som ligger och sover. De flesta ser ut att vara av utomeuropeisk härkomst.

Min välgörare tar mig till en plats där han och andra, som redan har somnat, har brett ut skynken och filtar. Där är meningen att jag ska sova. Jag gissar att temperaturen är drygt tio plusgrader medan det ute på gatorna är nollgradigt och dessutom blåser. Jag lägger mig i ett hörn och mannen brer ett täcke över mig innan han röker slut på sin Gitane och sedan själv lägger sig för att sova.

Konsten att orientera sig

Nästa morgon berättar min räddare i nöden att han är algerier och heter Abdelmalek, men jag får kalla honom Abdel. Jag förstår på ett tidigt stadium att han är bög. Jag får också klart för mig att Abdel har haft trassliga affärer och både blivit lurad och lurat andra. Därför har han gått under jorden i ordets rätta bemärkelse och tagit sin tillflykt till kloakerna.

Lukten vänjer jag mig snabbt vid och även halvmörkret. Så här i början är det omöjligt att orientera sig i labyrinten av gångar vars antal verkar oändligt. Abdel förklarar att han hittar överallt med hjälp av två saker. Dels insikten att det svagt strömmande vattnet alltid rinner i riktning mot floden Seine. Dels med hjälp av ljudet från tunnelbanetunnlarna. På vissa linjer går tågen på gummidäck och ger ett annorlunda, väsande ljud ifrån sig.

Här finns allt

Han ger mig en guidad tur och jag gapar av förvåning. Här finns mat och dryck att köpa från ambulerande försäljare, organiserat kortspel om pengar och till och med prostituerade finns det. Abdel känner till alla utgångar, de flesta leder till spåren i tunnelbanan, men en del finns också i källarna till de större hotellen.

Abdel är generös mot mig och när jag berättar att jag inte har råd att köpa mat, utan får lita till mina färdigheter att stjäla kanelbullar utan kanel, betalar han för min mat, trots protester från min sida, visserligen ganska lama protester, men ändå. Han säger att det säkert ordnar sig med en återbetalning längre fram. Jag tar tacksamt emot blinier och muggar med varm köttsoppa.

Ett oanständigt förslag

Så en kväll, den fjärde tror jag, vinkar Abdel över mig till platsen där han sover och frågar viskande i mitt öra om jag vill tjäna en slant. Det är klart att jag vill, jag vill inget hellre, så jag nickar ja och frågar vad jag ska göra för att tjäna den där slanten. Han förklarar att han vill att jag ska dra ner mina byxor och kissa i hans byxficka. Han poängterar detta med att dra ner byxorna; det räcker inte med att öppna gylfen. Då ska jag få femhundra francs och dessutom ska han efterskänka skulden jag har till honom. Femhundra franc är mycket pengar och räcker till mat i minst en vecka. Skulden till Abdel har jag ingen koll på, men det handlar nog om lika mycket.

Men arbetsuppgiften är inget jag ens har varit i närheten av. Kissa i hans byxficka? Hade jag hört rätt? Men det hade jag, det syns tydligt i Abdels bedjande ansiktsuttryck. 

Kognitiv beteendeterapi

Det kan synas som en enkel uppgift att kissa i en annan människas byxficka, men inte för mig, som har svårt att till och med kissa i en pissoar om det står andra män bredvid. Utmaningen verkar oövervinnlig. Senare i livet har jag med hjälp av arbetskamraterna Hans och Ulf genom kognitiv beteendeterapi lärt mig att övervinna denna min fobi i samband med förberedelser för Vasaloppet.

Jag vill inte förolämpa min vän Abdel, så jag bara stammar fram att det kan bli svårt och skyller på att jag inte är kissnödig. Men det sistnämnda har min kamrat urinfetischisten redan tänkt på. Han halar fram några flaskor Champigneulles och han lovar dessutom att bjuda på dem. Ölen får dubbel verkan; den leder till fylld blåsa och dessutom kommer alkoholen att få mig att övervinna min blygsel.

Mitt öde beseglas i öl

När jag sväljer de första klunkarna känns det som om jag har beseglat mitt öde. Om jag inte klarar av uppgiften kommer min skuld till Abdel att öka ytterligare, nu för ölen. En alltmer upphetsad Abdel sitter bredvid mig när jag drar i mig första flaskan. Han har inte framfört något krav på minsta mängd urin, men det står helt klart att jag inte kan fuska genom att smussla med öl ur flaskan. Han försäkrar också att hans ficka är tom och utan hål, vad han nu menar med det.

Efter två öl är jag rejält kissnödig och gör mig beredd. Pengarna har jag redan fått och vi drar oss in i ett hörn utom synhåll för de andra. Jag drar ner byxorna, Abdel tittar mig i ögonen men vidrör mig inte, jag hittar öppningen till hans byxficka stoppar in min lem och – kissar. Det kommer en rejäl stråle ljummet kiss som blöter ner honom fullständigt. Abdel använder sin högra hand, hans ögon vänder sig inåt och så är det klart.

Åter till Sverige

Min eskapad fick ett slut och jag återfördes till Sverige. Jag åtalades för rymning, men åtalet lades ner eftersom min pappa, vilket jag är tacksam för, ordnade fram en psykiater som skrev ett intyg om att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk.

Så jag hemförlovades, och därmed slapp jag de resterande veckornas militärtjänst. Men jag fick underteckna en sekretessförbindelse, som fortfarande antagligen gäller. Den rör det jag sysslade med i den hemliga tjänstgöringen på K1 efter att jag hade blivit förflyttad från P10 i Strängnäs efter en olycka med en brandspruta. Om jag hade haft tillåtelse att berätta om detta skulle det bli ännu ett inlägg i bloggen.