Efter att ha varit en riktig soffpotatis började jag löpträna i mogen ålder och jag sprang mitt första helmaraton (42,195 km) vid 59 års ålder. Här tänkte jag reflektera över kvinnor som jag har mött under diverse löpturer under åren och i olika delar av världen.
Andrea i Colombia
Det är rätt många som springer i Colombia och min favoritrunda är runt UPB, universitetet som ligger bara ett stenkast från min lägenhet i Laureles, en bra stadsdel i Medellín. En av mina bästa löpkompisar är Andrea som kommer från Barranquilla vid den karibiska kusten. Hon har ett fantastiskt lätt löpsteg och det är ett nöje att springa med henne typ 5-6 km brukar det bli. Efteråt bjuder jag på frukost i lägenheten. Oftast blir det huevos a la Björn. Receptet hittar du på en annan plats här i min blogg
Baklänges i Shanghai
När vi var i Kina på studieresa med Hälsinglands Sparbank passade jag på att ta löpturer när tillfälle bjöds.
Hamnpromenaden i Shangahi var ett juvelsmycke i raden av löpturer. Där mötte jag en äldre man som till min förvåning sprang baklänges med en backspegel fästad vid skärmen på sin keps. Han kom med ryggen emot mig när vi möttes. De andra människorna på strandpromenaden verkade inte ta någon notis om baklängeslöparen. Kanske var det vanligt i Kina. Hur som helst så stannade jag och det gjorde han också, och vi började prata. Han hävdade att baklängeslöpning var bra för koordinationsförmågan, inte bara fysiskt utan även mentalt. Ett bättre sätt att tänka blev resultatet.
Jag såg klentroget på honom till en början, men hans entusiasm smittade av sig och när det märktes att jag blev intresserad och till och med tog några springsteg baklänges för att se hur det kändes fortsatte den rynkiga mannen sin utläggning på fullt begriplig kinesengelska. Nyckeln till ett bibehållet intellekt in i ålderdomen är att bryta mönstren i vardagen. Att byta hand för kniven och gaffeln då och då. Att inte sätta på sig kläderna i samma ordning varje morgon, utan variera med att exempelvis sätta på sig en strumpa först, därefter skjortan, sedan tröjan, därefter kalsongerna, nästa strumpa, byxorna och sist slipsen. Och att springa, och framför allt gå uppför trappor, baklänges.
Ett sista tips innan vi skiljdes åt motsatta håll, jag med ryggen mot honom och han med fronten mot mig var att ha omaka skor eller omaka strumpor på sig. Jag berättade att min dotter Stina hade mycket bestämda åsikter om fördelen med detta när hon gick på dagis.
– Klok flicka, sa kinesen.
Parhästar i Stockholm Marathon 2014
Jag har sprungit tio helmaraton, varav nio Stockholm Marathon. År 2014, när jag var 69 år var det perfekta förhållanden, lagom temperatur och ingen nederbörd.
När jag på andra varvet passerade Skansen stod en tjej nedböjd över en parkbänk och stönade. Jag frågade hur det stod fatt och hon sa att hon var så himla trött och funderade på att bryta.
– Nej, nej, sa jag, nu är det inte långt kvar. Vi gör sällskap sista biten.
– Okej, åtminstone till Västerbron, sa hon och presenterade sig som Izabell.
Många anser att Västerbron är så hemsk, men det tycker inte jag. Det går förstås uppför i början, men inte särskilt brant, och sen går det ju nerför.
När vi passerat Västerbron kände vi oss båda pigga och sprang vidare. Tiden gick fort under en intressant konversation. Vid Torsgatan ringde hon sin mamma som väntade vid målgången på Stockholms Stadion. Jag hörde att hon berättade för mamman att hon var så tacksam över att ha träffat en kille (eller sa hon gubbe?) som peppade henne sedan Skansen och att vi snart skulle komma i mål.
Och vid målgången stod en glad mamma. Hon hade delat på målgångsblommorna och gav mig halva buketten som tack för min insats.
Muslimska funktionskläder i Kurdistan
När brorsan och jag var i irakiska Kurdistan tänkte jag passa på att springa ett maraton i huvudstaden Erbil och tränade ambitiöst. Vi bodde på ett hotell med det passande namnet BL Hotel en bit utanför stadskärnan. I närheten av hotellet hittade vi en stor och vacker park, som heter Sami Abdul rahman Park. Döm om min förvåning när jag upptäckte att där fanns en löparbana. Inte bara någon enkel terrängslinga som det finns i många parker. Här handlade det om en tre kilometer lång och slät tartanbana i bästa olympisk klass. Elitlöpare och motionärer samsades där i morgonsvalkan.
Jag hittade snart två träningskompisar som höll ungefär samma löptempo som jag. Två unga tjejer som var där med sin manliga tränare, eller om han var någon sorts förkläde, svårt att avgöra. Tjejerna hade täckande träningskläder i funktionsmaterial och även den matchande idrottsslöjan var i samma material. Det var häftigt.
Mycket intressant framför allt om baklängeslöparen. Använt dessa tekniker i min behandling för att skapa nya banor hos de patienter jag jobbat med och på mig själv, fungerar
Kul, Bitten, vi har en del att prata om på lördag
Kul och intressant Björn! Ser fra mot nya bloggar.