Under tågluffen med reskompisen A i Europa träffar vi många människor som är svåra att glömma. Det är det som är det fina med att resa. Den tyske diktaren Matthias Claudius (1740–1815) sa: Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen, som på svenska blir: När någon gör en resa så kan han berätta något. Här är berättelsen om de mest udda vi mötte.
I Sverige, Tyskland, Österrike, Italien (med ön Elba), Slovenien, Ungern, Slovakien och Danmark.
Klicka på bilderna om du vill se dem större!
Gru i Minioner
Det börjar redan på färjan Göteborg – Kiel. När vi äter middag strax efter avgång dyker det upp en skugga på matsalsväggen. En figur som ser ut precis som Gru i den animerade filmen Minoner. Jag kan inte låta bli att titta och att ta ett foto i smyg medan vi låter oss buffémiddagen väl smaka. Jag tror inte att mannen märkte mitt tilltag.
Tågluffare från England
A och jag åker med var sin ryggsäck med typ åtta kilos packning vardera. Det vimlar av andra tågluffare och alla har betydligt mer bagage. Vi har just tillbringat dagen vid sjön Bled och är på väg med tåg tillbaka till Ljublana. Mitt emot oss i kupén sitter de här grabbarna från England som efter Ljubljana ska åka till Bled, för att träffa tre andra kompisar och tillbringa en vecka med att sola och bada.
Vinkyparen i Matyšák
I Bratislava bor vi på Hotell Matyšák, där ägaren har en vinkällare med 35.000 flaskor med vin från den egna vingården med samma namn. Servitören på restaurangen visar stolt upp källaren med oändliga hyllrader med både rött och vitt vin från 1999 och framåt.
Det är synd att jag inte gillar vin – annars hade kunnat bli en riktig helkväll.
Ölresenärerna i Ferrara
På den utsökta alebaren Il Molo i italienska Ferrara slår vi oss i slang med paret Cristina och Annalisa som har besökt åtskilliga ölfestivaler över hela världen sedan de blev ihop, de flesta resor arrangerade av ägaren till Il Molo. Här ligger jag verkligen i lä. Cristina pratar lite spanska, så A är speciellt nöjd. Kvinnorna kan barens sortiment utan och innan, och ger utmärkta råd angående vilka öl vi ska prova.
Konduktören i Jenbach
I Jenbach. Österrike finns det inte mindre än två smalspårsjärnvägar. Zillerbahn är mer som en vanlig tåglinje, medan Achenseebahn är för turisterna. Den brantaste delen är en kuggstångsbana. Alla tåg dras av ånglok, och det går åt 350 kg kol för en enkelresa. På tåget tjänstgör en helt osannolik konduktör. När han ropar ut avgångarna från stationerna är det med en tordönsstämma där hans ölmage utgör resonanslåda. Han skämtar med alla passagerarna.
Jazmin från Berlin
På tåget mot München träffar vi Jasmin, en häftig kvinna med många historier att berätta. Hon är så inne i sitt berättande att hon missar att kliva av tåget för byte mot sin destination och får hjälp av konduktören att boka en annan väg. Hon träffade en indian på en ö i Titicacasjöns peruanska del. Kärlek uppstod på direkten och han flyttade med till Tyskland och de fick en son som nu är vuxen. Jasmins språkkunskaper är imponerande och min reskamrat A gläds över att få prata spanska.
Soldyrkaren i Bled
Vi gör en dagsutflykt med tåg till Bled i Slovenien. Runt sjön kryllar det av människor som badar och steker sig i solen. När jag smörjer på lite sololja min flint och på de sandalklädda fötterna kommer en medelålders man fram och ber mig, en total främling, att smörja in honom på ryggen, för där kommer han inte åt. Och till råga på allt med min solkräm, eftersom hans är nästan slut. Jag blir så paff att jag förtränger min motvilja och står ut med hans stönande av välbehag.
99-åringen på Elba
Vi bor några nätter på Hotell Tirrena, ett cyklisthotell på Elba, som har en liten strand rätt nära. Där tar vi en promenad innan middagen och hittar ett litet skjul med några plaststolar. Vi slår oss ner och hoppas att ingen blir störd av vårt intrång. Så kommer en gammal man hasande i riktning mot skjulet. Vi reser oss för att ge plats åt åldringen, som viftar att vi gärna också får stanna. Det visar sig att han är 99 år gammal och fyller hundra i augusti. Imponerande!
Fotogänget i Budapest
Vi tar många foton där öl förekommer, och den här bilden är från bryggeriet Rizmajer i Budapest. A har en cykel med 29 tums hjul och jag en 14-tummare, och nu skämtar vi om att det återspeglas i storleken på våra ölglas. Men det roliga är att några andra gäster på serveringen utanför har lika kul som vi, och det syns på fotot. Vi fick ingen närmare kontakt med dem, för när vi kom ut hade de försvunnit i den ungerska natten.
Den tyske glassmannen
Hohenwestedt i norra Tyskland är byn där min bror och jag var när vi var små. Jag lämnar A en stund vid ett kafé på torget medan jag går till ett annat kafé en bit bort för att höra mig för om familjen som ägde det på den tiden. Det visar sig att alla är döda nu. När jag kommer tillbaka smaskar A på en stor glass. En man hade kommit ut ur kaféet, styrt stegen mot A och gett henne glassen med en bugning och ett leende. Och försvann utan ett ord.
Festivalkillen på tåget
På tåget till Köpenhamn hör killen bredvid att vi pratar spanska med colombiansk accent. Cristian är från Colombia och vi hamnar förstås i samspråk. Han reser runt i Europa i tre månader med ett enda mål: att besöka rockfestivaler där heavy metal-grupper spelar. Ända bort i Bulgarien har han varit och nu är han på väg till Time to Rock i Kristianstad. Det konstigaste är att han inte har sin packning i en stor ryggsäck som vi, utan i en supertung rullväska.
Tai chi-mannen på Elba
Jag blir först förskräckt när mannen hoppar fram ur ett buskage och riktar ett svärd mot mig. Men svärdet är gjort av trä och ingår i rekvisitan för hans övning i Tai chi på stranden i Tirrona på Elba.
Låter mycket givande. Så trevligt att möta er efter resan, även om det blev kort. Så glad över mina presenter. De mest spännande möten jag själv haft är förstås på mitt favoritställe, en stor flygplats. Önskar er en till underbar resa denna vecka.
Hej Bitten! Jag förstår att eftersom ditt favoritsätt att resa är att flyga, så har du förstås upplevt många spännande möten på just flygplatser. Mvh Björn
Du har så rätt, får jag bara klämma in båt mellan tåg och flyg? Något jag verkligen skulle vilja ha varit med om var en resa med Svenska Amerika linien på M/S Gripsholm. Att få resa i mondän lyx från en svunnen tid – men, men, man kan ju inte få allt här i världen och en häst är ju ett gott alternativ det med. Och dessutom ett utmärkt sällskap vilket vi ju har läst om i ditt tidigare inlägg (fast helst har man väl en “A” med sig förstås? – och appropå det, av ren nyfikenhet undrar jag – talar hon “Portuñol”? Inte ovanligt i Latinamerika, jag har stött på fenomenet ett par gånger men ack så svårt att begripa…). Ha det gott i blåbärsskogen (det är dags nu)!
Hej Kjell, ja, det var en miss av mig. Båt är förstås ett fortskaffningsmedel i toppklass, verkligen. I samma klass som tåg. Långsamt och behagligt. Under vår resa blev det några båtturer. Färja Göteborg-Kiel och från Piombino till ön Elba. Samt från Bergen till Flåm och därefter Flåm – Gudvatnet. Kryssningar tycker jag inte om alls. Möjligen skulle en flodbåt fungera för mig, eller en lastbåt över Atlanten.
Nej, Alejandra pratar inte portuñol, enbart ren spanska.
Mvh Björn
Sedär ja, och med sådant trevligt resesällskap blir ju varje resa något att längta efter. Fçr oss boknçrdar (hoppsan, mitt tangentbord Portugues slog in – boknördar skulle det vara) kommer jag att tänka på ett par böcker om just resor, varav den ena jag inte återfinner exakt i minnet, men boken inleddes med ett utdrag från Carl von Linnés resa till Norrland – på hästryggen – och den fastnade i minnet. Var det författare “Hammar… nå’nting” med titel “Resa… nå’nting? Jag återkommer om jag får reda på den.
En annan bok jag bättre kommer ihåg är “Om konsten att resa”, av filosofen Alain de Botton, finns nog på de flesta antikvaritat (bokborsen.se) – läsvärd!
Hej Kjell! Ja, det där med att resa är fantastiskt, och ju långsammare desto bättre, alltså i fallande ordning vandring, ridning, cykling, tåg och allra sämst flyg. Mvh Björn
Hej Kjell! Ja, böcker om resor finns det gott om. Tack för tipset om Alain de Botton. Nyligen har jag själv läst Rebecca Solnils Wanderlust, Att gå till fots. Dessutom Hermann Hesse, både Narciss och Goldmund samt Siddharta handlar om att resa till fots, som faktiskt borde funnits med högt upp på listan över färdsätt. Mvh Björn
Vilken trevlig resa du och A gjort och upplevt nya och spännande människor och vackra platser. Blev det något besök i Levanto i Ligurien?
Hej Håkan, jaaa en mycket trevlig resa. Men tyvärr blev det inget Legurien den här gången, trots de vackra beskrivningarna i din blogg. Mvh Björn
Spännande med alla levnadsöden som man kan komma i kontakt med.
Du får berätta mer när vi ses. // Pelle
Hej Pelle, ja visst är det märkligt att det finns så många märkliga människor, inte minst undertecknad. Mvh Björn