2007 hade Anders Eriksson fortfarande sitt Rosa Bussarna i Njurunda utanför Sundsvall. Det är inte så långt från Näsviken, där jag bor. Det här var på den tiden när jag åkte runt i Afrika och Anders ger mig ett uppdrag.
Världens kortaste gräns
Världens kortaste gräns är 80 meter. Det är där Botswana och Zambia möts längs en bit av Zambesifloden. Där går en färja över floden. Den överfarten funderar Rosa Bussarna på att använda för att slippa passera genom det korrupta Zimbabwe.
Möjligt att passera med rosa buss
Mitt uppdrag blir att åka till den där färjan och kolla om det är möjligt för de rosa bussarna att använda den, trots att bussarna har så stora överhäng bak. Jag får med mig en ritning av den gamla militärbussen för att kunna kontrollera.
Nellie (min dåvarande rwandesiska hustru) och jag anländer till gränsövergången en het eftermiddag från huvudstaden Lusakas flygplats. Färjan har ramper fram och bak, som bilarna kör i land respektive ombord på. Jag granskar vinklarna och kaptenen på färjan förklarar att med hjälp av hydraulik, svensk faktiskt, kan han trycka upp färjan på flodstranden så att bussen får en nästan vågrät körväg, alltså inga problem med överhänget.
Lång färjekö
Kön är längst på den botswanska sidan. Där står mer än trehundra lastbilar och väntar på att få korsa Zambesi. De längst fram har väntat i tre dygn, men det finns ambulerande restauranger, fruktförsäljare, prostituerade och vagnar med öl och sprit, så det går ingen nöd på chaufförerna.
Man bekräftar att personbilar och bussar har företräde – det är därför som lastbilarna är tvungna att vänta så länge.
Kort rapport
Min rapport till Anders Eriksson blir kort: Det går att köra över med busstypen vid Kazungula och man kan räkna med företräde.
En tid därefter tittar jag reseprogrammet för den långa turen från Kapstaden till Dar es Salaam och ser att Rosa Bussarna har lagt om rutten. Man åker inte längre över på bungyjump-bron mellan Zimbabwe och Zambia.
Tveksamt för en ensamvarg
Personligen skulle jag tveka inför att göra en sådan här bussresa. Hänvisas till en grupp på femtio samma personer i flera månader, bo i eller ovanpå eller strax utanför bussen, laga mat tillsammans, gräla, inleda och avsluta kärleksförbindelser.
Nej, jag är en ensamvarg och reser allra helst själv och med lätt packning (lätt packad som min vän Bertil brukar säga).
Om du känner dig ensam när du är själv är du i dåligt sällskap (citat från min vän Henrik).
Härliga äventyr! Jag drar mig själv till minnes en kväll på en strandbar i Bahia där jag lyssnade till en chaufför från just Rosa Bussarna och de historier han bjöd på fick mig att hålla med dig Björn. Man reser bäst ensam, möjligen tillsammans med någon god vän. Men ensam blir det lättare att knyta kontakter med lokalbefolkningen vilket många gånger ger de bästa upplevelserna. Apropå bussar råkade jag ut för just det du nämner med överhänget, bussen fastnade på väg över en bäckravin och blev hängandes på bakdelen. Vi fick bygga en liten bro av stenar och löste problemet men vad jag bäst kommer ihåg var att alla passagerarna försvann under tiden. De hade gått uppströms till ett litet tropiskt vattenfall och badade i lagunen. Vilket även jag gjorde; “mañana”-kulturen kan ha sina fördelar!
Hej Kjell!
Vilken härlig kommentar från dig! Den visar två saker. 1. Människan är sig själv närmast och 2. Överhäng är farligt, oavsett om det är framtill ovanför jeansen eller på en buss i oländig terräng.
Mvh Björn
Fantastisk berättelse från IRL Björn! Du liksom jag en storyteller!
Mina bussar har varit mindre typ WV 34 Hkr och blåvita eller grönvita. Inte rosa. Syftet har väl varit detsamma, upplevelser, inte minst till musikackompanjemang och lite därtill…
Hej Sten, är du också en storyteller? Jo, det tycker jag. Kanske blir det en blogg från din sida också, vad det lider. Den ser jag fram emot.
Mvh Björn