I likhet med de flesta (men inte alla) människor har jag mina egenheter . En del av egenheterna gillar jag, medan jag gärna skulle göra mig av med andra.
Dit det bär, bär det
Så säger man i Bjuråker om människor som går till överdrift. Och sådan är jag. Jag kan liksom inte behärska mig när entusiasmen bubblar över. När andra människor blir intresserade av Afrika läser de böcker i ämnet, gör en eller par resor dit, åker på safari i Sydafrika eller Tanzania och badar i havet i Gambia eller Kenya. Men inte jag, jag åker buss genom halva Afrika, gifter mig med en tvåbarnsmor från Rwanda, köper en villa i Kigali och en farm i Nyamata och lägger ner tid på att lära mig Kinyarwanda. Sådan är jag.
Getostindustri
När andra människor blir grönavågare och skaffar några höns och ett par får, slår jag på stort och drar i gång en getostindustri med fyrtio mjölkgetter, mjölkmaskin och startar en tidning som heter Getögat som vänder sig till andra getfarmare. Den stencilerar jag i hemlighet på nätterna på Vibackeskolan på Alnö, där jag arbetar som musiklärare. Sådan är jag.
För några år sedan hade jag varit i hälften av Afrikas länder, men nu är det en något mindre andel. Det beror på att det har tillkommit nya länder såsom Sydsudan. Eftersom det bara finns ett fåtal tågförbindelser har det blivit en hel del kuskande med bussar av olika kvalitet.
Vi lät bygga hyddor i traditionell still på farmen i Nyamata, söder om Kigali. Ett tag provade jag också att ha grisar, vilket är ovanligt i tropikerna. Tyvärr förstod jag alltför sent varför, när djuren blev sjuka av den brännande solen.
När man har en farm i Rwanda måste man förstås ha en riktig farmarbil. Så jag köpte en fyrhjulsdriven Toyota HiLux, som gick över stock och sten. På tomten till villan i Kigali fanns en carport som skyddade bilen främst mot solen.
Linjebyte i gymnasiet
Hela mitt liv har jag varit impulsstyrd. Jag får en impuls och utan närmare eftertanke genomför jag idén. Jag får för mig att byta linje i gymnasiet, från biologisk gren till matematisk eftersom läkare verkar vara ett tråkigt jobb; det verkar roligare att vara civilingenjör. I själva verket blir jag ingetdera, till mina föräldrars besvikelse. Under sin sista tid i livet tittade mamma varje år på nobelfesten på teve i hopp om att jag skulle dyka upp bland pristagarna.
Speciell öl
När andra människor tycker om öl, vilken som helst, specialiserar jag mig på ale och stout och beställer lådvis från hela världen och anordnar ale-provningar både på jobbet och hemma i lägenheten. I min andra hemstad Medellín har jag stenkoll på vilka barer som har bra ale. Den bästa baren heter Punta Arena och ligger vid Avenida Bolivariana. Har en restaurang bara blasköl så föredrar jag mineralvatten. På Kuba finns dock en rätt hyfsad lager som heter Bucanero. Sådan är jag.
En låda Club Colombia kunde Systembolaget ordna hem från bryggeriet i
Under min cykeltur runt Kuba fanns det här goda ölet på en byrestaurang.
Värden på Punta Arena är från Uruguay och vi blev goda vänner.
Blommor
Jag är inte särskilt förtjust i blommor, framför allt inte inomhus. Men inte heller ute i trädgårdar uppskattar jag dem. En vanlig gran tycker jag är vackrare än den mest sällsynta orkidé. När Lillan och jag förlovade oss på det mest romantiska ställe man kan tänka sig – Place de Tertre i Montmartre i Paris kom en gammal dam kom fram till vårt bord med en korg med röda rosor.
– Köp rosor, köp rosor, får det lov att vara en ros till fästmön?
– Nej tack, säger jag och viftar bort den gamla damen.
Men så ser jag Lillans ansiktsuttryck och säger till henne:
– Eller skulle du vilja haft en ros?
Lillan retar mig för detta i manga år efteråt. Sådan är jag.
Listan kan göras lång
Listan på mer eller mindre vansinniga projekt kan göras lång. Att ryckas med av den gröna vågen och flytta till Hälsingland, att söka in på Musikhögskolan för att bli musikdirektör, att vid 58 års ålder anmäla mig till mitt första maratonlopp (i Odense), där jag kom i mål på 5 tm 2 min, näst sist av dom som fullföljde.
Ett ljust sinnelag
Jag är utrustad med ett ljust sinnelag. Jag grämer mig aldrig, är inte svartsjuk eller avundsjuk. Jag har aldrig konflikter med andra människor. Förtretligheter rinner av mig som vatten på en gås. Jag retar inte upp mig på Försäkringskassan eller Skatteverket eller på att en granne inte har plockat undan i tvättstugan. Jag har tur i livet och är övertygad om att jag kommer att dö i linje med detta. Sådan är jag.
Romantiskt så det förslår. 1965 var året.
Det blåste kalla vindar i Odense under HC Andersen Marathon, men jag var välklädd under det första av mina sammanlagt tio maratonlopp.
Vägar korsas och när min väg korsade korsade din så blev mitt sinne ljusare trots nybliven portvinstå. När jag g
ått min egen väg har det ibland kostat. Konstigt nog har misslyckanden överskuggat alla gånger det gått bra. Jag behöver mer av ditt sinne. Bland udda val på vägen ligger nog flytten till Mauritius 1970. Ett par månader tidigare var vi ägare av en tom på mälarö men stort hus beställt och på gång, frun var gravid och vi båda hade bra jobb i Stockholm. Vi var båda 24 år och visste inget om Mauritius när erbjudandet kom. Jag, programmerare, skulle bli chef för en nystarta servicebyrå. (Visste inte att byrån innehöll 40 personer!) Den resan gick bra och jag kom hem med sammau och nu två pojkar där femåringen var trespråkig (jag bara tvådito). Sen har jag hoppat hit och dit och bor i mitt totalt 24 hem i Delsbotrakten och stormtrivs sesan 16 år häruppe.
Hej Ragnar! Det låter spännande det där med Mauritius, där har jag faktiskt aldrig varit. Men sorgligt att dina misslyckanden har överskuggat lyckandena. Frågan är vad det beror på, där får vi fråga filosofen Epiktetos. Fordra inte att saker ska utvecklas som du önskar, utan önska att de utvecklas som de gör, då får du ro i sinnet. Men härligt med Delsbo. Mvh! Björn
Hej Björn!
Våra vägar korsades i Avesta på Domarhagsskolan och vänskap uppstod som följdes av brevväxling och spridda återseenden hos varandra. Hur´n är jag? Raka motsatsen i det mesta. Bland besök av udda länder Albanien, 2 ggr, men jag blev inte kvar och gifte mig. På tal om det var du inte svartsjuk men du sa lite avundsjuk då vi sågs hos oss en gång hemma i Linköping. Lena påstår att hon minns din kommentar “att det finns kvinnor som inte är neurotiker”.
Läser dina bloggar, hoppar tågbanan, men mest berörd av din skildring av bondelivet med bilder som tagna från min barndom. Bifogar en bild på mig och pappa i slåttern (gick inte in i kom.fältet, mailar den).
Mvh Kjell
Hej Kjell! Ja, jobbet som gymnasielärare i filosofi i Avesta, där du och jag träffades, var ett utslag av min egenhet att inte banga för nånting. Jag var ju bara några år äldre än eleverna och hade varken lärar- eller filosofiexamen. Men lärarbristen var skriande och man togs emot med öppna armar. Och jag minns med stor glädje när vi lärare spelade volleyboll. Däremot minns jag inte att jag redan då till din hustru kommenterade att hon verkade vara oneurotisk, ett tema som jag återkommit till långt senare i livet. Den fina bilden av dig på traktorn värmer. Mvh Björn
Det är det jag alltid sagt, du är en kuf, en trevlig, intelligent och motsägelsefull ibland, kuf som går din egen väg det uppskatter jag. Keep going säger din promenadkompis sedan 3 år tillbaka.
Hej Bitten! Tack för de vänliga orden och för att du släpar med mig på promenad varje lördag. Mvh Björn
Mycket insiktsfullt och icke traditionellt att göra en sådan intern analys. Du har satt spår, och gör fortfarande, sedan den korta tid jag hade vid min anställning hos dig när jag var gravid med mina tvillingkillar våren 2003. Jag minns hur du och jag sprang runt på lagret och packade en bamselåda med böcker till min egenföretagande pappa som vi skickade till honom. Det minns han än idag och nämnde senast för en vecka sedan när jag var och hälsade på honom på hans rehabboende han är efter sin hjärnblödning i februari. Det är faktiskt smått otroligt att han ens minns detta med tanke på det han nu gått igenom med sin sjukdom. Då förstår du att du sätter spår. 🙂 Det är väldigt roligt att följa dig här och hoppas våra vägar kan korsas någon mer gång i livet!
Hej Sofia! Vilket roligt minne du delar med dig av efter tjugo år. Hälsa din pappa och jag önskar honom god bättring. Själv hade jag en massiv stroke 2019, men jag är numera (nästan) helt återställd. Ha de bra! Björn
Ja Björn, du är verkligen en kreativ, öppen och entreprenöriell människa. Så mycket du gjort, skapat och gör! Mvh Håkan
Hej Håkan! Tack för de vänliga orden. Jag suger åt mig som en (tvätt)svamp. Mvh Björn
Din musikaliska ådra bör vi kunna odla, så mycket av den varan som jag vet finns i Hälsingland – där Du och vår ene son blivit grannar.
Att den så länge kunnat undgå mig är svårt att förstå.
Hej Sverker! Humm, ja det var ju så att ådran inte var tillräckligt stark, så jag misslyckades fatalt vid antagningsprovet till Musikhögskolan. Det enda jag utmärkte mig med var att när jag spelade i jazzbanden på klubbarna i Gamla Stan var det med det mest otympliga instrumentet, en kontrabas. Mvh Björn
Jo. Självanalysen är riktig, tycker jag. Vilket är ovanligt, tror jag också, det är svårt att se sig själv i det ljus som andra ser en.
Hej Bertil! Ja, det där med självinsikt är svårt. En intressant logisk paradox är om man kan uttala sig om sin egen självinsikt. Om man avger utsagan “Jag saknar självinsikt” så implicerar det att man har en alldeles utmärkt självinsikt och tvärtom så responderar människor som saknar självinsikt att de visst har självinsikt. Kul. Mvh Björn