När jag drev företaget Björn Lundén Information AB var jag ibland involverad i rekryteringen av nya medarbetare. BL betraktades som en ovanligt bra arbetsgivare och vi fick därför massor av ansökningar när vi annonserade. Dessutom fick vi ofta spontanansökningar, som vi samlade i en pärm. Den första intervjun med de sökande gjordes i grupp, det kunde handla om tjugo personer. De som valdes ut till en andra omgång intervjuades en och en av ett team på fyra av oss medarbetare på företaget. Det var olika team varje gång.
Jag funderade ibland över vilka egenskaper som visade sig vara av värde för att få en anställning hos oss på BL. De var förstås flera, såsom samarbetsförmåga, snabbtänkthet, empati med kollegor, kunder och leverantörer samt framför allt att vara en rejäl och bra människa.
Men vilka egenskaper var då diskvalificerande för att få ett jobb på BL? Våra diskussioner kokade så småningom ner till en enda egenskap som är så besvärlig att den är ett hinder för att en person ska bli anställd. Det var att sakna självinsikt.
Vad innebär det att sakna självinsikt? Jo, att jag inte begriper hur andra uppfattar vad jag gör eller vad jag säger, och att det får konstiga konsekvenser. Att jag inte inser hur mitt beteende påverkar omgivningen.
Hur spridd är saknaden av självinsikt i befolkningen? Det finns förstås inga mätningar, men jag drar till med en gissning på 15 procent. Fördelningen mellan kvinnor och män är nog rätt fifty-fifty. Det finns knappast någon övervikt av självinsiktssaknare bland den intelligentare delen av befolkningen, och inte heller tvärtom.
Avsaknad av självinsikt kommer inte plötsligt, utan defekten brukar debutera redan i unga år. Vissa forskare hävdar att man inte ska vara kategorisk, utan det rör sig om en glidande skala. Jag håller inte med om detta. Antingen har man självinsikt eller inte.
Andra beteendestörningar, som exempelvis aggressivitet i vissa situationer, brukar gå att bota genom KBT, kognitiv beteendeterapi. Det går ganska lätt att få patienten att a) inse att han eller hon får raseriutbrott och b) att dessa raseriutbrott medför negativa konsekvenser. Men detta är inte någon framkomlig väg när det gäller patienter som lider av saknad självinsikt. Det är nämligen, snarast filosofiskt–logiskt, omöjligt att inse att man saknar självinsikt. Och då hjälper inte all kognitiv beteendeterapi i världen.
Ett ungdomsporträtt av mig själv stående framför en oljemålning föreställande min morfarsfar. Cigaretten i min hand är bara rekvisita. Jag rökte inte på den tiden, och har inte gjort det senare heller.
Russells paradox
Det var filosofen Bertrand Russell som 1901 upptäckte den paradox som därefter har fått hans namn. Den är rätt kul. Ett vanligt exempel är följande:
En manlig barberare i en by rakar alla män i byn som inte rakar sig själva. Frågan är då om barberaren rakar sig själv. Om han gör det så rakar han en man som rakar sig själv och det strider mot definitionen och därför kan han inte raka sig själv. Och om han låter bli att raka sig själv så är han ju en man som inte rakar sig själv, och alltså måste han rakas av barberaren … alltså måste barberaren raka sig själv
Intressant resonemang Björn. Rent medicinskt tänker jag -felet kan sitta i framloben där omdöme finns. Dåligt omdöme är det dålig självinsikt? Med ökande ålder sägs det att man blir en karikatyr av sig själv dvs vissa karaktärsdrag förstärks. Just nu när jag skriver på dagarna tänker jag att alla som läser kommer inte att dela min uppfattning- då tänker jag- I do it my way-
Hej Gerd! Kul iakttagelse att man på gamla dar blir en karikatyr av sig själv. Enligt min mening är dåligt omdöme inte riktigt samma sak som avsaknad av självinsikt. Men skillnaden är hårfin. Mvh Björn