Nikola arbetar som kock hos storfursten Vladimir i Duklja. En dag anställs en ung kvinna för att arbeta i köket. Hon heter Sigulda.

Välj själv om du vill lyssna till och se illustrationerna i videon, eller om du vill läsa texten nedanför.

Berättelsen är skriven och inläst av Björn Lundén. Illustrationerna är skapade av Chat GPT efter promptar av Björn Lundén.

Nikola och Sigulda, en medeltida berättelse

Nikola var 20 år och han arbetade som kock vid hovet i storfurstendömet Duklja i det som nu är Montenegro. Slottet låg uppe i bergen och det var iskallt i alla rummen, men såklart inte i köket där det brann i eldstäder och bakugnar dygnet runt. Det var det som var bra med att arbeta där. Nikola var duktig på att tillaga läckra grytor av viltet som sköts i skogarna runt floden Zeta.

En ängslig och svartsjuk härskare

Storfursten Vladimir var en misstänksam typ som led av en ständig rädsla för att bli förgiftad. Därför var Nikola alltid tvungen att inför storfurstens närgångna blickar äta en rejäl del av maten på storfurstens tallrik innan härskaren vågade sig på att smörja kråset. För att behålla sin slanka skönhet var Nikola tvungen att fasta resten av dygnet. Ett alternativ vore förstås att smita ut och kräkas upp maten någonstans, men om dom skulle komma på honom med det skulle det leda till misstankar om att han gjorde sig av med förgiftad mat, och därpå omedelbar halshuggning.

Inga kvinnor i köket

Storfurstinnan Zorica hade överseende med sin makes notoriska otrohet. Det fanns knappast någon bland det kvinnliga tjänstefolket som inte hade blivit tvungen att underkasta sig storfurstens erotiska nycker. Han gjorde typ vadhelst som föll honom in. Han var svartsjuk på Nikola, på grund av hans osedvanliga skönhet, vilket man knappast kunde beskylla Vladimir för. Han märkte att de unga kammarjungfrurna kastade längtansfulla blickar på Nikola, och gav stränga förhållningsorder om att inga kvinnor fick beträda köksregionerna, inte ens hans egen gemål Zorica. Så i köket arbetade enbart män, mest äldre och erfarna kockar under mästerkocken Vojislavs ledning. Och den unge Nicola.

Det knorrades en del i köket och Vojislav klagade hos storfursten över att männen var tvungna att utföra  sådant som betraktades som kvinnogöra, alltså arbete med att baka bröd och bakverk samt beredning av grönsaker, frukter och örter. Även skötseln av kryddträdgården hörde egentligen till kvinnogörat. Till slut gav storfursten med sig och meddelade att en ung kvinna vid namn Sigulda hade anställts för att arbeta i köket.

Sigulda kommer till slottet

Vid nästa provsmakningsritual placerade sig Vladimir så nära Nikola att han kväljdes av sin härskares dåliga andedräkt. Storfursten sa till Nikola:

– I morgon får ni förstärkning i köket. Det är en ung kvinna som heter Sigulda, och nu ska jag avslöja en hemlighet för dig. Du får inte berätta den för någon, förstått?

Nikola nickade och storfursten fortsatte.

– Jo, det är så att Sigulda kommer från samma by som du. Och inte nog med det. Hon är din syster. Hon föddes efter att du hade lämnat byn för att bo hos dina farföräldrar. Det kan vara bra för dig att veta. Men, som sagt, det här ska du behålla för dig själv. Inte ens hon får veta.

Nikola nickade igen och storfursten började äta av den hjortragu som Nikola hade provsmakat.

När Sigulda nästa dag kom in i köket och med sina flinka fingrar började tärna potatis spred sig en andäktig tystnad bland de övriga. Hon rörde sig graciöst och grönsakerna och örterna verkade få eget liv under hennes händer. Det här var på sommaren och när Sigulda gick ut i kryddträdgården följde Nikola efter och talade till henne medan hon rensade ogräs och samlade örter i en liten korg.

Samtalet flöt på, men när han kom in på varifrån hon kom, då tystnade hon tvärt. Nikola anade vad det berodde på, och när arbetsdagen led mot sitt slut stack Sigulda åt honom en papperslapp där hon hade skrivit att storfursten hade befallt henne att inte berätta något för någon om sin bakgrund.

Ett vackert par

Det viskades i köket om att Nikola och Sigulda var ett vackert par. Det var konstigt att Nikola inte gjorde några närmanden, fastän det märktes att Sigulda inte skulle ha något emot det, snarare tvärtom. Ingen anade orsaken till att Nikola höll tillbaka, det var bara han som kände till syskonskapet. Och tanken på ett incestuöst förhållande var så motbjudande för honom att det övertrumfade attraktionen. Han hade hört talas om myten om prinsessan Byblis som blev förälskad i sin tvillingbror Caunos, och det tragiska slutet där hennes tårar förvandlades till en källa i skogen.

Efter några månader av kärlekskval kände Nikola att han inte klarade av att vara nära Sigulda utan att kunna göra något, och han bestämde sig för att ge sig av från slottet. Den enda han tog farväl av var Sigulda, som han i tårar omfamnade innan han påbörjade sin vandring österut. I hans ränsel stoppade hon ner bröd och ost som hon visste att han tyckte om.

En lång vandring

Nikola vandrade långt om länge och fick tack vare sina kulinariska färdigheter arbete i köken hos stormän och härskare. I Patra träffade han en ung kvinna som hette Ana i hamnen. Han blev förtjust i henne och känslorna var besvarade. De beslutade att gå ombord på ett fartyg som gick till Kotor, som tillhörde republiken Venedig. Under en stjärnklar natt på däck på ett lugnt Medelhav berättade Nikola för Ana om sin kärlek till Sigulda, en kärlek som var förbjuden, eftersom hon var hans syster.

– Nu förstår jag vad det är som håller dig tillbaka när det gäller mig, sa Ana tyst och log mot honom. Nu förstår jag.

Och så var det. Under de fem åren av kringflackande hade Nikola träffat många kvinnor, men det hade aldrig lett till något.

När de anlände till Kotor tog de in på ett härbärge och Ana föreslog att de tillsammans skulle bege sig till storfursten Vladimirs slott, som låg bara fyra dagsmarscher bort. Sagt och gjort. Ju närmare slottet de kom, desto mer oroade sig Nikola för hur det skulle kännas att träffa Sigulda igen, medan Ana snarare tyckte att det var en spännande utflykt. När de övernattade på härbärgen längs vägen sov hon tätt intill honom, ungefär som en syster hos sin bror.

Tillbaka till utgångspunkten

Så kom de fram, och från byn där de tog in på ett värdshus såg de slottet torna upp sig högt uppe på klippan. Nästa dag skulle de ta sig dit.

Vid morgonmålet nästa dag upptäckte Nikola den gamle mästerkocken Vojislav från slottet. Nu haltade han omkring bland gästerna och serverade. Han hade fått dålig syn och kände inte igen Nikola, förrän denne tilltalade honom med sin melodiska röst. Mästerkocken satte sig då bredvid Ana och frågade henne om hon var Nikolas hustru.

– Nej, svarade hon. Han har sitt hjärta på annat håll, och det är därför vi är på väg till slottet för att hälsa på henne. Sigulda heter hon.

Vojislav slog ner blicken och berättade att mycket hade hänt på slottet sedan Nikola hade gett sig i väg. Storfursten hade lidit en kvalfull död av matförgiftning, och fastän det inte kunde bevisas, hade Vojislav fått skulden och blivit tvungen att lämna slottet. Nu slösade han bort sin kulinariska expertis på att laga kačamak, den traditionella gröten, på värdshuset.

På sin dödsbädd bekände storfursten för Sigulda att han hade ljugit för Nikola och sagt att Sigulda var hans syster, vilket hon alltså inte var. När hon hörde detta förstod hon allt. Och hon hade blivit helt förtvivlad. Hon berättade allt för kökspersonalen och därefter sprang hon ut och kastade sig utför den höga klippan. På platsen där hon slog ner och dog, reste arbetskamraterna ett enkelt kors. Dit kunde ju Nikola och Ana ta en promenad efter frukosten.