Med min vikbara Brompton elcykel tog jag mig till Luxemburg, ett spännande land. Det blev ömsom cykling, ömsom tåg. Här är första etappen, Näsviken – Bremen.

Att cykla hela vägen från Kiel i Tyskland till huvudstaden Luxemburg i Luxemburg kändes inte realistiskt, så jag skaffade ett Interrail tågluffarkort för 15 dagars resande. Det kostade  5.000 kr, men då ingår en utresa ur Sverige och en inresa på tillbakavägen. Den här gången valde jag utresan Hudiksvall – Göteborg och inresan Malmö – Hudiksvall.

Dessa båda resor kostar sammanlagt ca 2.000 kr, så priset för resorna i utlandet blir bara 3.000 kr. Inte så farligt. Inne i Luxemburg är alla tågresor gratis; man betalar bara för resan till eller från gränsen. Även bussar, båtar och spårvagn är gratis. Det är något för X-trafik i Gävleborg att ta efter. Det skulle inte bli så dyrt, eftersom man sparar in pengar för kontroller, datasystem för biljetter mm.

Från Göteborg tog jag färjan med Stena Line till Kiel i norra Tyskland med en perfekt tidtabell. Avgång vid sjutiden på kvällen och ankomst vid åttatiden nästföljande morgon. Jag hade en bekväm hytt, och dit tog jag med mig min Brompton, som dock fick sova på golvet (eller durken, som det heter till sjöss).

På färjan tog jag den första i den långa raden av öl under resan. Det var en session IPA från Brooklyn Brewery, inte världens bästa, men för att vara på en bilfärja fick den duga.

Följande morgon var det bara att vika ut cykeln i färjeterminalen och trampa 32 km söderut till järnvägsstationen i Neumünster. På ryggen hade jag en 50 liters ryggsäck från Biltema. Med innehåll vägde den bara 6 kg, men jag är ju inte tjej, som behöver en massa ombyten. På bilden från vilopausen syns ryggsäcken och ett smörgåspaket som jag smugglade med mig från frukosten på färjan.

Efter några kilometer upptäckte jag ett knakande ljud från cykeln, eller rättare sagt, från sadeln. Jag har en speciell prostatasadel och en skruv i denna satt löst. Jag hade inte med mig en passande mejsel, men en däckverkstad dök upp invid landsvägen och jag fick omedelbar och gratis hjälp av en mekaniker med starka nypor att dra fast alla tre skruvarna. De kommer garanterat aldrig att lossna igen. Och jag är glad åt att jag pratar flytande tyska och ser ut som en snäll gamling.

I Neumünster tog jag tåget till Bremen via Hamburg H (Hauptbahnhof). Min Brompton väger bara 15 kg inkl batteri, så jag kan enkelt bära den med höger hand och med vänster hand häller jag i  ledstången uppför de längsta trappor. I rulltrappor föredrar jag cykeln ihopfälld och buren som en liten väska. Och på många ställen finns det hiss, där det bara är att rulla in cykeln. Skulle hissen var liten, går det ju att fälla in bakhjulet på Brompton.

Det blir många möten längs vägen när man cyklar. Däckmekanikern har jag berättat om, och även träffade jag den cykelburna luffaren Jens vid en busshållplats. Han var från Kiel och hade ingen bostad. Avsaknaden av tänder gjorde hans tyska något svårförståelig, men kommunikationen löpte på hyfsat.

På stationen mötte jag Jens raka motsats, min överman när det gäller cykling. Stefan hade cyklat från Allgaü i allra sydligaste Tyskland, en sträcka på 877 km som han hade klarat av på fyra dagar. Det blir 200 km per dag. Han brukade hålla en hastighet på 30 km/tim att jämföra med mina blygsamma 12-15 km/tim. Det var bara att buga och beundra.