I videon ser man bland annat hur den nedlagda Hudiksvall – Bergsjö järnväg gå in i ett skogsparti mellan stationerna Högen och Bergsjö.

Kärt barn har många namn

Det officiella namnet var Norra Hälsinglands järnväg (NHJ), även kallad Bergsjöbanan. I folkmun kallades den Bergsjökoa. En del gissar att det beror på den långsamma vaggande gången, som påminner om hur en ko rör sig. En annan, och troligare, förklaring är att sträckan genom Hudiksvall gick längs gator med annan trafik. Därför hade loket en varnande pingla, vars ljud påminde om en koskälla.

Mellan Hudiksvall och Bergsjö tog tåget drygt två timmar på sig för de 40 kilometrarna, vilket gav en genomsnittshasighet på 20 km/tim.

Smalspår

Från början var det meningen att spårvidden skulle vara 600 mm. Men sen visade det sig att en bana med 891 mm spårvidd bara skulle bli marginellt dyrare. Och så blev det. Det fanns planer på att bygga om den till normalspår 1435 mm på sträckan Bergsjö – Harmånger, men så blev det aldrig.

Nedläggning

Den 1 januari 1962 lades det som slutligen var kvar, dvs järnvägslinjen Harmånger – Bergsjö ner. Idag finns ingen räls kvar, och jag lyckades inte hitta en enda syll.

Stationer och stoppställen

Här är en förteckning över stationerna, hållplatserna och stoppställena:

• Hudiksvall station
• Hudiksvall Östra station
• Östanbräck hållplats
• Rogsta Station
• Via station
• Steg hållplats
• Harmånger (Vattrångsby) station
• Svedjevägen stoppställe
• Hånick station
• Fäboviken stoppställe
• Högen station
• Trösten stoppställe
• Kyrksjön stoppställe
• Bergsjö station

Vid hållplatserna stannade tåget endast om någon passagerade hade aviserat konduktören i förväg om avstigning respektive om någon passagerare stod vid hållplatsen och vinkade.

Gångbiljetter till Hälsinge Marknad

I samband med Hälsinge Marknad i Hudiksvall  (Marschknan) första helgen i september satte Bergsjöbanan in extratåg för alla som vill besöka marknaden. För de mindre bemedlade fanns biljett för att åka på öppna godsvagnar där man hade lagt ut plankor över lämmarna att sitta på.

För den som inte ens hade råd med det återstod att gå till fots de fyra milen längs järnvägsrälsen. Det var egentligen förbjudet av säkerhetsskäl, men det löste man genom att sälja särskilda gångbiljetter.