Dog i Stockholm av lunginflammation
Utgångspunkten för den här redogörelsen är en skrift av René Descartes, den där franske filosofen som kanske är mest känd för att han lurades till Stockholm 1649 av drottning Kristina. Hon var flitig och hade tidiga morgonvanor så hon tvingade Descartes att hålla lektionerna klockan fem på morgnarna, I det iskalla Stockholms slott ådrog den stackars filosofen sig lunginflammation och dog.
Var Drottning Kristina hermafrodit?
När Descartes och Kristina möttes var han 53 år gammal och hon bara 23. Enligt många porträtt såg Descartes ganska bra ut. Det har diskuterats mycket kring Kristinas sexualitet och en teori gick ut på att hon var hermafrodit, alltså både kvinna och man. För att slita tvisten mellan de lärde företog man sig omaket att 1965 öppna Kristinas grav i Rom. Så långt som en undersökning av skelettet kunde påvisa var Kristina en helt normal kvinna.
Knappast en intim relation
Det var knappast så att Kristina och René hade en intim relation. Descartes lär haft en sådan relation endast med en enda kvinna i hela sitt liv, Helena Jans van der Strom, som han hade en dotter, Francine Descartes med. Märkligt är att efter att paret hade flyttat till Nederländerna (på den tiden alla filosofers favorittillhåll) så gifter sig Helena med den lokala krogvärden Jan Jansz van Wel. Decartes bekostade deras bröllop med tusen Gulden.
Själens passioner
En av Decartes skrifter är Avhandling om själens passioner. Benämningen passioner är här inte samma sak som i dagens svenska. Man skulle snarare kunna kalla dem känsloyttringar. Han beskriver dem i förhållande till livsandarna i 212 artiklar och börja med de fundamentala: förundran, kärlek, hat, begär, glädje och sorg. Därefter kastar han sig ut i massor av mer eller mindre konstiga passioner, exempelvis skratt, harm, aktning och ringaktning, högsinthet, högaktning och högmod och många andra. Själv är jag väldigt förtjus i artikel 170 om obeslutsamhet, som berör mig speciellt, särskilt paradoxen om Buridans åsna, som svälter ihjäl för att den inte kan bestämma sig vilken av två hötappar på samma avstånd den ska äta av. Det påminner förresten om råttfällan med ett rakblad och på andra sidan därom ligger två ostbitar som råttan inte kan bestämma sig för vilken och därmed leder dess rörelser med huvudet till att han skär av sig halsen och dör.
Hjärnan och inte hjärtat
Descartes hävdar att passionerna liksom själen finns i hjärnan, och inte i hjärtat, vilket var den gängse uppfattningen på den tiden. Märkligt att man fortfarande i vår tid använder ett stiliserat och helt oblodigt hjärta för att symbolisera kärleken, den främsta av passionerna. Men det skulle väl inte se lika fint ut med en hjärna.
Min gamla filosofiprofessor
Artikel 181 vill jag citera i original i Konrad Marc-Wogaus översättning. Ett lustigt sammanträffande är att nämnda professor var min handledare när jag skrev min uppsats i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet på sextiotalet.
OM SKRATTETS OCH SKÄMTETS BRUK
Det är inte opassande att skratta då man hör en annan skämta: ja, skämten kan vara sådana att det skulle vara till förtret om man inte skrattade åt dem. Men då man själv skämtar är det lämpligast att avhålla sig från skratt för att det inte ska se ut som om man blev överraskad av vad man säger (ett skämt har alltid ett inslag av överraskning) eller beundrade sin förmåga att hitta på skämten; därmed uppnår man att åhörarna blir så mycket mer överraskade.
Gravallvarlig min
Jag håller fullständigt med om att det sista man ska göra är att skratta åt sina egna skämt. Inte innan, inte under och inte efter. En gravallvarlig min är nyckeln till att skämtet uppskattas. Det här har jag varit medveten om långt innan jag läst Descartes. Det här med att ett skämt bygger på överraskning är förstås också korrekt. Han var klok den där Descartes.
Mitt bästa skämt (efter Roffe Bengtson)
För att åskådliggöra vad som utmärker ett bra skämt ber jag att få framföra det absolut bästa skämt jag känner till. Jag har skämtet från komikern Roffe Bengtson. Jag hittar inte sketchen på YouTube, men som tur är kommer jag ihåg den utantill. Den enda lilla nackdelen med den här sketchen är att den måste framföras stående för att publiken ska få en visuell upplevelse. Den fungerar sämre när man sitter vid ett middagsbord eller i en fåtölj. I den här videon både hör och ser du mig framföra den i min lägenhet i Näsviken. Lägg märke till att jag inte skrattar.
0 kommentarer