Gigantisk kyrkogård
Jag är inte så mycket för begravningar (och inte bröllop heller), men under tre av mina besök på Kuba har jag besökt en viss grav. Det är på den gigantiska Necrópolis de Colón i Kubas huvudstad Havanna. Cristóbal Colón (Christopher Columbus kallar vi honom i Sverige). Kyrkogården är på 50 hektar, så det är en bedrift att gå runt överallt, särskilt i stark värme som det har varit varje gång jag har besökt kyrkogården.
Två lik
I den grav som jag har fäst mig vid ligger kropparna av två personer: Amelia Goyri de la Hoz och hennes baby. Amelia dog av havandeskapsförgiftning i samband med förlossningen år 1901, liksom barnet. Babyn lades enligt gammal tradition mellan mammans ben. Det imponerande gravmonumentet är skulpterat av vit Carraramarmor i Italien och därefter transporterat den långa vägen till Havanna.
Lång kö
När jag skulle gå fram till gravmonumentet måste jag stå i kö, eftersom graven är så välbesökt. Man förväntas gå framlänges fram till monumentet och där lägga handen på den skulpterade bebisen, som är brun i baken av alla års smutsiga händers smekningar. Väl på plats ber man om mirakel och tackar för mirakel som har blivit en förunnade. Man lämnar graven baklänges utan att släppa skulpturen med blicken.
Barnet hade flyttat sig
Hennes make José Vicent besökte graven varje dag under 40 år tills han dog. Han brukade knacka på graven tre gånger för att väcka henne och därefter prata med henne medan han ömt höll en hand på gravens lock. När hans pappa dog 1914 beslutade sig José Vicent sig för att begrava honom tillsammans med Amelia. När graven hade öppnats såg man att kropparna hade mumifierats efter tretton år och att barnet hade flyttat sig till mammans bröst i stället för mellan hennes ben. När historien om detta mirakel spreds, startade vallfärdandet till graven.
Min önskan uppfylldes
Graven har blivit en av de mest besökta platserna på Kuba. Dit går människor för att be för att deras önskningar ska bli verklighet. Jag minns inte riktigt vad jag önskade när jag var där, men vad det än var, så har önskningen gått i uppfyllelse, det är jag säker på.
Med förtröstan när jag var här 25.4.2018. Idag kommer jag tillbaka till dig för att visa min tacksamhet för att det jag bad dig om blev verklighet. Rachel. 15.8.2021.
Så känslosamt och vackert.
Hej Håkan! Tack för uppskattningen, den värmer! Och det gjorde ditt inlägg om di Leva i din blogg också. Härligt! Björn
Du skriver som vanligt bra och intressant. Ha det bra. Ses kanske i Sverige,
Hej Roffen, den uppskattning värmer som vanligt. När jag kommer tillbaka från nästa cykeltur (i det gamla Östtyskland den här gången) ska vi absolut ses! Mvh Björn